Sommarlov.
Nä nu tar vi semester på riktigt på veckans. Ladda skallarna fulla av låtar under sommaren, så ses vi här i augusti igen. Jag mailar när vi kör igång igen.
Jag har inga hjältar eller idoler direkt. Inget jag följt sedan jag var liten som jag skulle sälja mina barn för att se. Inget jag har varenda skiva med och vet precis allt om. Förutom möjligtvis Nirvana. Jag var 11-12 år när Nevermind kom och den räddade väl mig från discon kan man säga. Hade jag inte hört den skivan och blivit tagen av rockmusik så hade jag kanske lyssnat på Scooter eller nått idag. Så Nirvana har jag rätt mycket med trots deras korta livstid.
Man kan tycka vad man vill om “grunge-vågen” men den förde faktiskt in alternativ musik i vardagen och mycket var bra som kom då även om en del hade ett bäst före datum.
Den här låten kommer från EPn Hormoaning som först bara släpptes i Japan -92. Jag kommer ihåg när jag MYCKET oväntat hittade den på Expert i Visby. Den var dyr men jag var väldigt nöjd, och det är en jävligt bra EP. Mestadelen av EPn gick senare att hitta på “skåpmatsskivan” Incesticide.
Jag vill absolut inte ha en sommar med Lifelover som soundtrack utan hellre fylla den med dagar som passar med Hayden trallande i mitt öra. En sommar med myror i brallan både bokstavligen och den där andra sorten där man inte kan sitta still. Och gärna, om man får fantisera, en sommar där Sverige spelar EM-final.
Det kanske var förra veckan som ansågs som den sista, innan ledighet. Jag väljer att inte fråga för jag vill så gärna dela med mig av lifelover. Det vackraste jag hört på mycket länge. Ett soundtrack till melankoliska sommarkvällar, ensamma promenader och ångestladdade bakfyllor.
Efter ett par veckors paus … tar jag mig samman igen och bjuder på ett smakprov från Becks nya vax. Psykedeliskt solsken som smakar gott till gazpachon.
För att hedra minnet av den legendariske rock/blues-farbrorn Bo Diddley som dog i veckan, får vårterminens kanske sista inlägg bli en av hans klassiker, framförd live 63, från en obskyr platta “Bo Diddley’s Beach Party” (hade tyvärr bara den plattan tillgänglig)
Medans solen gör sitt bästa för att bränna hål i asfalten därute sitter jag inne och snörvlar med en lättare feber i kroppen. I bakgrunden snurrar nya Death Cab for Cutie plattan och det är fortfarande ett band jag borde gilla mycket mer än jag gör (Postal Serice är ju som bekant fantastiska). Men det vill aldrig riktigt sätta sig. Nu kan jag i vilket fall som helst skylla på att skallen är full av snor, så här kommer en bland många helt ok låtar från senaste skivan Narrow Stairs.
blir en fin liten melodi av Vetiver. Det känns gammalt, nytt, mysigt och ganska bekvämt. Rekommenderar den nya plattan “Thing Of The Past” för den som vill ha ett litet soundtrack till sommaren.
Yes! Tipsy ännu en torsdag. Än en gång är jag i detta limbo som jag antar är mitt liv och jag kan inte ta mig för nånting annat än att stirra, lyssna och dicka några öl för tristessens skull. Jag har ingenting och allting att spela men det enda jag tänker på är sommaren som ska kommer (eller redan har kommit). Min förutspåelse att det här ska bli ett av dom bästa åren i mitt liv håller fortfarande i sig, trots att jag nyss påpekade att jag hade tråkigt. I sommar tänker jag åka till Gotland. Sedan Tyskland. Sedan Gotland igen och slutligen såklart Sthlm. I Tyskland ska jag träffa Vera och gå på nån tysk festival som heter Melt. Björk, Hot Chip, dEUS, Adam Green, Hercules & Love Affair och Ellen Allien är några jag vill se. Men det ska bli kul att se Jimmy köra med gamla Alter Ego också.
Men jag vill även väldigt gärna gå på Way Out West i götet i augusti. Vet bara inte riktigt hur det ska lösas helt så där, men det borde väl ordna sig tänker jag. Vore jävligt kul att träffa några av er Veckans-männskor där också! Minst två eller tre av er verkar ju husera där.
Men vad ska jag spela då? Fan…
Äh, det får bli den här sköna låten fråm senaste Hot Chip plattan. Enjöi…
Jag har inte varit så bra på detta på senaste.. som så många andra.. förlåt Jens! Har inte så mycket att säga om veckans bidrag förutom att det var coolt att Blixa uppmärksammade oss fotografer och gav oss sitt bästa skrik.
Jag har inte vart här på ett par veckor nu. Har haft mycket för mig. Bandet har haft sina premiärspelningar och jag har varit i tyskland och hälsat på min tyska flickvän. Hon följde med hit också och så hade vi en superskön vecka förra veckan. Nu vet jag inte när jag kommer se henne igen. Tråkigt. Ensamt. Vera kom tillbaka!
Så nu är man tillbaks i det stadiga lunket med jobb, fattigdom och tristess. Jag har dock sett fram emot Veckans, men nu när det väl blev fredag så visste jag inte alls vad jag skulle lägga upp.
Var på Einstürzende Neubauten förrförra veckan. Det var bra. Dom kanske? Nä…
Laddade ner Nine Inch Nails nya häromdan. Nått från den kanske? Nä…
Lyssnade på Nick Cave i morse på väg till jobbet. Han då? Nä…
Pratade Sonic Youth med en av dom “alternativare” farsorna på jobbet. Dom? Nä…
Men så på busses på väg hem kom den i iPoden. En av dom låtar mitt creddiga jag skäms mest över att jag älskar. Det är extremt nittiotal, det är smörigt så det nästan tävlar med Boyzone och det är välspelat och lagom. Jag borde spy över det.
Men så många gånger som jag har glädjeskuttat och sjungit med den patetiska texten går inte att förneka. Den gör mig korkat glad och jag blir sentimental. Jag kanske inte borde…
Nej nu blir det så! Nu tänker jag hälla upp den sista skvätten vin och sen ska jag skutta runt lite till den på hög volym och sen ska jag sticka till Jocke på middag.
Jag vet, jag borde inte tjata. Men jag kan inte låta bli. Och tänker därför inte göra det heller. Gasta om mina nya älsklingar i The Courteeners, alltså. Men jag måste ju. I Sverige är det märkligt tyst om dem (fan, inte ens Pet Sounds hade tagit in skivan liksom) – och det gränsar till skandal. Det är nämligen ett finfint litet popband från Manchester vi talar om. Och då menar jag riktigt jävla finfinfint. På fyllan härom veckan hörde jag mig själv gasta att jag inte blivit så förälskad i ett nytt brittiskt band med gitarrer sedan… ja, fan minns, Oasis första kanske? Att ”St. Jude” rentav är den brittiska debut jag fallit mest pladask för sedan… ja, typ ”Olympian”. Och det är ju ett tag sedan.
Faktum är att England är tillbaka, punkt slut.
Den brittiska rockscenen har inte varit såhär vital och spännande sedan 1993 – 1995. Kanske behövdes en välbehövlig vila efter en britpop-era som, förutom några guldhöns, snabbt försvann in i en dimma av skit, egon och kokain?
Bara förra året kom det starka skivor från så många nya band jag kommit att älska. Band som slagit Noel-rockens spelplan i bitar och givit indiepopen tillbaka ungdom, vitalitet och fräscha idéer.
Är också oerhört medveten om att jag tjatat om min käresta på sistone, men jag kan inte låta bli där heller. Den här låten parad med Neko Cases ”That teenage feeling” summerar liksom allt om hur det känns att bli mastodontkär när man passerat trettio… Bara en sån sak.
