Veckans Låt

så begår jag väl nån form av generalfel här genom att välja samma band som förra veckan. Men herregud, jag är ju tvungen. Mew´s kommande singel är ju årets bästa låt i mina öron. Sen behöver jag hjälp med att lista ut exakt vad det är danskarna sjunger i den helt oemotståndliga refrängen. Trevlig helg!

Veckans låtar har varit Johnny Boy’s sparsmakade backkatalog. Jag trodde att jag tröttnat lite på det här, men jävlar vad bra det är ändå. Jag väljer förstasingeln “Johnny Boy Theme” på grund av attt den är lite mindre känd än “You are the generation…”, men nästan lika bra. Sen ska jag gå hem och ställa in last.fm på JAMC och Phil Spector.

Kanske är det för att Morrissey gästar Göteborg som jag har kommit att tänka på Johnny Johnson och The Siddeleys ”karriär” (tre singlar följda av tolv års tystnad följd av en samlingsskiva följd av ytterligare fem års tystnad…) denna vecka. Hursomhelst, The Siddeleys-samlingen ”Slum Clearance” låg i min CD-väska i måndags morse och det slog mig ännu en gång hur kriminellt underskattade Johnny Johnsons band var på sin tid, under andra halvan av 80-talet. Det fanns dock en liten skara som förstod att uppskatta (bland annat John Peel som ordnade två Peel Sessions och räddade ett gäng The Siddeleys-låtar åt eftervärlden) och det fanns de som kallade Johnny ”en kvinnlig Morrissey”. Och hon är i mitt tycke samma briljanta textförfattare, med samma svarta humor, fast med mindre litterära passningar och mer ”kitchen sink”, förankrat i hennes egen verklighet med diskjobb och boende i rivningskåkar.
 
Och vad hände sen då?
I finally got a sofa in 1994 - it looks rather shabby now and needs replacing. Many of the other things I wanted I’m wanting still. I’ve earned my living in a variety of ways since those days - none of them important. I can’t say that any of my jobs had any other purpose for me other than to keep a roof over my head and a decent hairdo on it.

…börjar infinna sig så här kommer avslutninglåten på Lee’s trevliga skiva “Requiem for an almost lady” som börjar med den smått fantastiska “I’m glad I never”, och som har ett finfint omslag målat av Ardy Struver.

Veckans låt är en liten guldklimp med ett band som jag bara kände till namnet fram till i tisdags. Då fick jag skivan In case we die med Architecture in Helsinki av en kompis. Redan vid första lyssningen visste jag att här någonstans finns veckans låt. Sen var det bara att lista ut vilken det var. The Cemetary har den bästa refrängen, men resten av låten känns nästan plojjig. Frenchy, I’m faking har coolaste gitarrerna och Do the Wirlwind har bra potential med tuffa synthljud och snygg vers, men den saknar en krok. Valet föll på It’5 och ju mer jag lyssnar desto mer övertygad blir jag av att jag har gjort rätt val.

Jag fortsätter mitt djurtema. Stella är en svart minigris jag känner. Men det är inte så mycket mini över henne mer än hennes korta ben. Hon är smällfet och ligger mest ner och grymtar varje gång man tilltalar henne, som ett litet partytrix. Vilket gör att jag brukar ropa “Stella I love you” till henne, precis som det sjungs i denna vackra låt med Interpol. Här i live version.

Känns det inte mer och mer som att alla bra skivor bara förbises? Varför vet inga vilka Earlies är? Hur kommer det sig att King Creosotes senaste album släpps åtta månader för sent i Sverige och ingen bryr sig? Varför är det som att Broadcasts Tender Buttons aldrig ens kommit ut?

Här är iallafall ett spår med Broadcast från det senaste albumet. Från att ha låtit som ett soundtrack till en av Polanskis 60-talsfilmer har de stramat upp formen en smula. Tender Buttons innehåller en mer minimalistisk variant av nästan 80-talistisk pop framförd på knastriga, fräsande moogsynthar, med lite knarkig touche. Håll till godo!

Sista veckan har gått lite på tomgång. Inte så mycket uträttat. Och så toppar jag med att inte få in veckans låt i tid. Dåligt. När jag jobbar brukar jag ofta ställa Windows Media Player på random och slumpa mellan några GIG med MP3-or. På så vis slipper jag störas av att en skiva eller spellista tar slut och jag måste välja nytt. Men nu har jag börjat tröttna på nästan all musik jag har i datorn. Muspekaren bor på skip-knappen. Tomgång. Då märker man vilken musik som överlever. En låt som klarade sig undan skip-knappen och dessutom fick ett par repeatvändor var New candles med Death Cab for Cutie.

Jag var och såg Mew på Arenan i Stockholm i måndags. Det var ett spontant beslut som jag inte ångrar. Anledningen till att jag pungade upp med 230+230 för mig och min kära sambo var inte måndagstristess. Nej, det var enbart för att få njuta av en låt -nämligen “Comforting Sounds”. Har man hört låten så kan man ju gissa sig till att det blir sista extranumret. Allt annat vore ju sinnessjukt. En bättre sista låt går förmodligen inte att göra. “Comforting Sounds” har allt som behövs i genren “börja lugnt och vackert, kom igång i mitten, mata sedan på med fyra ackord i evighter, lägg på en ny grej varje runda och mata på tills ljudbilden exploderar”. För er som gillar sånt, glöm “Ox4″, “Kennedy”, “747″ eller vad allt Grandaddy försökt med i genren. Här är den ultimata avslutningslåten.

Även om snön ligger som fet grädde fortfarande kan väl ingen förneka att det är vår snart!

Det firar vi med denna fluffiga tjepopbakelse inspelad av två brittiska sekreterarkollegor vid 60-talets mitt. “Hey Mama…” kombinerar folkrock med Phil Spector och låter som om den vore inspelad i en silo, men det är bara bra. Det är ju allmänt känt att skivor där det inte går att urskilja ett enda instrument är de bästa.

Ni känner ju mig. Jag kan inte slita mig från de där skotska bröderna, och när jag igår fick reda på att Jim Reid kommer till Huskvarna(?!) för att spela på den nyinrättade popadelicafestivalen i slutet av april var saken klar. Veckans låt står pappa Reid för. Och att han kommer att ha med sig den gamla Ride-medlemmen Loz Colbert på trummor är egentligen bara det tillräckligt för att åka till bibelbältet en lördag några veckor efter påsk.

Jag har aldrig gillat Belle and Sebastian. Men varje gång jag hör denna låt på radio så blir jag lite gladare och jag börjar vagga lite fram och tillbaka. Eller kanske är det för att grodor är så sjuka djur.