Nu jäklar ska man väl vara i tid… Hör så fint de lät på 20-talet, närmare bestämt 1927. The Carter Family är klart inspirerande. Nu mår jag bättre… Må fridens liljor kanta er stig gott folk.
Jag skäms. Men nu kommer mitt bidrag. Jag är känslomässigt trasig för tillfället och orkar inte med några låtar som ger minnen eller berättar om total lycka, kärlek etc… så nu får det bli tysk instrumental kraut och här är Klaus Weiss Sunbirds med en riktigt trevlig melodi. Håll till godo gott folk.
Jag vill ha ett band som låter såhär. Det är punkigt, svängigt, popigt, modernt och dansant. Det är Josephine, Marcus, Fredrik, Johan och Nicolaus från Göteborg. Det är Love is all!
För mig är det här en mjukstart på veckans låt, eftersom det är ett band jag har känt till i flera år. Men jag tror inte att dom är så kända i Sverige. Då går det bättre i England, där i stort sett alla skivbolag just nu försöker skriva kontrakt med dem. Och i USA där dom redan är signade på What’s your Rupture. Ett nystartat skivbolag som sponsras av någon popmagnat som jag inte kommer ihåg vem det är. Marcus berättade om det där, men jag minns inte riktigt detaljerna. Talk, talk, talk, talk är första singeln från albumet. Det är kanske inte bästa låten på skivan, men jag tycker kanske att den bäst förklarar vilken genre det handlar om.
Då var vi igång! Jag öppnar lite fegt med en låt som gått varm i ipoden under vinterns ljusare dagar. Ett säkert och ganska vackert kort, och en perfekt solsnövandrarlåt.
När man kommer hem från en resa och landar i verkligheten känns det ibland efter ett tag som allt man gjort och varit med om varit en dröm. Många gånger är det låtar som hjälper en att påminna en om att det verkligen hänt.
När jag lägger mig i soffan och sätter på denna låt tänker jag på en bilresa som tog oss mellan gigantiska, grönklädda vulkanberg som såg ofattbart förhistoriska ut. Denna vecka är det denna låt och de minnena som fått mig att riktigt slappna av.