“The production on the Peel Session was amazing and it was the best thing that we ever recorded. We played as fast as possible as we only had five hours to record the session as the studio had been double booked with The Frank Chickens.”
Hey Paulettes “I Really Do Love Penelope” har tillhört mina favoritlåtar under lång tid och på något underligt sätt har den dykt upp igen överallt den senaste tiden. Och så får jag höra den här uppspeedade versionen till råga på allt! Om man som jag är svag för jangliga gitarrer i stil med tidiga Happydeadmen, ja, då är ju det här himlen!
Hemskt ledsen att man inte klarar av att få upp låten i tid, men jag tog en sista minuten till Turkiet och kom hem idag. Härligt med värme och sol en vecka & det blev många varv för mina reggae/ska/bluebeat-samlingar i solen och detta är kanske en av de bästa på dessa skivor. En härlig låt med Johnny Osbourne & The Sensations från deras första skiva (1969) med samma namn som låten… Jag gillar detta starkt, vad tycker ni?
Jaha, då sitter man här igen, framför datorn, en fredagskväll, med ett stort glas påskmust, en kanelbulle, och laddar upp en japansk instrumentallåt på veckans låt-sidan….man kan ha det sämre!
En New York trio och en ganska ny bekantskap för mig. Nya platan släpptes i veckan, singeln är denna låt. Det är bekant. Det doftar och osar av många av våra favoritband. Och det är ganska otypiskt N Y soundet. Det låter inte så lite brittiskt om den här Alan Moulder-rattade produktionen. Stort bonus för gitarrslingan som dyker upp i låten. Arenarock!
Årets påskhelg var vansinnigt dåligt planerad av Hellqvist. Det började ganska bra med att jag var bjuden på påskmiddag hos Jesper på skärtorsdagen, där det dukats upp alla tänkbara läckerheter, inklusive rökt ål (som dessvärre smakade lite dy, men det hör inte hit). Sen var det tänkt att jag skulle åka till Stockholm på långfredagen eller påskaftonen, men jag hade glömt att hela svenska folket går man ur huse och prompt måste förflytta sig till någon annan plats än hemorten under påskhelgen, så varenda biljett var slutsåld. Vilket resulterade i att jag i princip var den enda personen som var kvar i göteborg. Inget ont i det dock, jag var hemma i min lägenhet och planterade om krukväxter istället. Och lyssnade på koreansk radio via internet. Koreanerna bjöd på hissmusik och obegripligt snack under några timmar, och till slut bytte jag till nån annan station som jag inte kommer ihåg namnet på. Då bjöds jag på denna instrumentala munsbit. Rena rama påskägget i min bok.
Det är lika bra att jag erkänner. Min verkliga veckans låt är för tråkig att lägga upp. Jag har mest lyssnat på Interpol och det är ju Fridas ansvar att ladda upp sådana saker. Nä, jag är mer sugen på någonting elektroniskt. Jag tar en gammal låt som jag brukar plocka fram och lyssna på lite då och då, nämligen DIY med Robots in Disguise.
När jag gick i fyran spenderade jag en del tid hemma hos en klasskompis, Jonas, vars pappa hade en ganska ansenlig skivsamling. Där var där jag stiftade bekantskap med Velvet Underground för första gången. Jonas pappa hade en dubbelsamling med Lou Reed, där första sidan bestod av Velvet-låtar. Det var något direkt och energiskt i dessa låtar som fångade mig på direkten, och fortfarande är det så att varje gång jag hör “I’m Waiting for the Man”, så känns det som första gången jag hör den.
I veckan hittade jag ett filmklipp på You Tube där Lou Reed, John Cale och Nico framför “Femme Fatale” från Velvets första album. Det finns förvånansvärt lite vettigt filmmaterial bevarat med Velvet Underground, och denna återförening av 3/5 av gruppen från 1972, inför fransk TV-publik är det mest angelägna av det jag sett.
Kvaliteten är dassig, det är väl en 887:e generation av någon gammal VHS och ljudet sprakar, men trots det skär den andlösa skönheten genom bruset.
Nicos sånginsats är vacker och känslomässig och hon är förvånansvärt närvarande trots det tunga heroinmissbruk hon var mitt uppe i. Jag kommer att tänka på scenen i den förträffliga dokumentären “Nico - Icon” där hennes moster gråtandes nynnar med i “Femme Fatale”. Den gamla tyska överklasstanten lyssnar till sin gamla slitna vinylkopia av “The Velvet Underground and Nico” och beklagar sin systerdotters tragiska öde. Det är något av det mest rörande jag sett.
“Femme Fatale” är en låt större än livet. Jag blir fortfarande tagen och det känns som första gången jag hör den.
….trots titeln. jag har dock precis sett svensk punks framtid i bandet Hets! MedLemmar från Fireside m fl får fram buDsakPET ganska bra! usch, jag är full o kan inte skriva NÅT BRA.. fint så…
Detta blir väldigt mycket dagens låt eftersom det är en vän till mig som framför detta vackra stycke popmusik. Och det faktum att det idag är hans födelsedag. Och jag vet inte vad jag ska ge honom, men det kommer att bli en skiva ändå så jag kan lika gärna sluta fundera på det nu. Jag kommer inte ihåg första gången jag träffade Mikael, men jag kommer ihåg vad som kan ha varit den andra gången, på Röda Rummet någon gång på våren 2001, i klubben Starke Adolfs barndom och på den tiden var Dorotea hans enmansshow. I samma veva träffade jag min flickvän och blev en del av det kollektiv som Starke Adolf blev under ett par år. Kanske är det för att jag har träffat Mikael en hel del i samband med planerna för vår nya klubb, kanske är det för att några år har gått som minnena förändras och allting framstår i ett romantiskt skimmer som man kan se tillbaka på något och helt okritiskt säga att vi faktiskt åstadkom något som man är stolt över… Och Mikael, han fortsätter att skriva Pop som berör, han lånar Felt-slingor och har en röst som lyfter detta över hustaken.
Varje morgon jag gick upp och in i duschen och tryckte på lysknappen började låten. Jag tvagade mig i Cools Spa med bubblor och dansade i badkaret. Det var de bästa morgnarna jag haft tror jag. Killen som kopplade ihop bandaren med lysknappen var ett geni. Jag är för mer musik i badrummet.
Indochine är idag Frankrikes i särklass största band. Kent-status. De flesta medlemmarna har dött unga eller försvunnit nånstans. Kvar är dock sångaren Nicola Sirkis. Och det är väl allt som påminner om de dagar då kvartetten från Paris kopplade samman indokina, några syntar, en lättsam punkattityd, The Cure-frippor och en saxofon från helvetet.
Senare i eftermiddag spelar jag innebandy med mina franska vänner. Jag tippar på att jag som vanligt snurrar upp dem till sedvanliga svordomar. Idag med fransk nationaltröja.
Last week of May hörde jag första gången för cirka ett och ett halvt år sedan, i en skrapig portaversion, och jag föll som en fura. Det finns ett vemod i den som får mig att helt stanna upp - vackert, skavande, skrapande. Men ändå så fint, så fint. Det händer ofta att jag kommer på mig själv med att gå omkring och mentalt nynna på den i de mest skilda sammanhang.
Denna versionen är tagen från Pueblos kommande debutalbum “Darkness Keeps On Rising”. När det ska släppas vet endast Vlad, men jag uppmanar er alla att hålla korpgluggarna öppna.