Veckans Låt

Var på Hammarkullenfestivalen! Färger! Falfel. Falafel med ett förorat a. Och andra roliga felskrivningar. Ingen vidare värme. Annars mest jobb, deadlines. Jaja. Så läste jag Jakobs sköna LA-reportage till bloginlägg. Kom ihåg mina mil på de amerikanska vägarna, på den tiden när man fyllde tanken för under hundralappen. Ruth’s i Loxley, Alabama. Ett av m¨nga sletna ställen vi sov på. En annan gång hamnade vi sannerligen i utkanterna av Memphis. När vi vaknade på morgonen & kollade ut insåg vi att vi valt typ fel område. Det löste sig ändå & Graceland var pråligt som man hoppats. Tänkte först ta “Hotels”, låten innan på BSS’s senaste, med tanke på Motel-minnen. Men så såg jag mig plöstsligt i en pool overlooking Stilla havet, någonstans i Beverly Hills. Längtade efter sommaren, helt enkelt. Och så simmar jag mycket, och hoppar i vattnet, så det blir “Swimmers” i stället, en minst lika trevlig låt av, just det, ytterligare ett gäng Kanadensare. Njut den gärna med ett glas Seven Oaks, en av de finare kanadensiska whiskeysarna.

Det är ett slitsamt liv det här. Efter två sena nätter i stockholm med popaganda inblandat på ett hörn (ja, Mew var helt ok även om jag inte håller dom som lika fantastiska som hr Jismark) kom jag igår kväll tillbaka till Götet och ett kraschat bredband. Resultatet blev att det denna vecka är jag som missköter mig, men så kan det gå. Eftersom jag var ute till sju igår känns det som att skallen är ganska urvattnad, och det som gör mest nytta då är en gammal kompis till låt. Somliga av er tycker antagligen att jag är galen, men “You’re gorgeous” är en av de där låtarna som ständigt ligger och lurar i bakvattnet. Lättviktigt is the shit.

….mitt under de mest intensiva veckorna på året. Inte roligast, men bara att köra på. Popaganda bjöd på fantastiska Mew, men jag KAN ju inte ha de som vckans låt ännu en gång även om det kanske skulle vara närmast sanningen.

 Nästa vecka är det premiär för “Just Like Honey”. Allt känns bra, men hur bra det blir vet vi inte förrän vi är igång och kör. Föreställningen avslutas med fantastiska manifestet “New Kicks” med Le Tigre och den passar löjligt bra när kidsen blir avtackade. “We come from so many places, so many cultures, different cultires, different religions..” Och i föreställningen har jag lagt upp en “Score” som känns oerhört bra, Old school grafitti & Rock Steady Crew fram till Timbaland, Missy Eliott & Dizzy Rascall via “Area Turns Red” & tidiga Destiny´s Child.  Självfallet också musiken det inte dansas till utan som bygger upp stämningen/känslan så att säga. Det börjar med Morricone, går in i “Just Like Honey”, Madonnas “Music”, Lou Reeds “Perfect Day”, Radiohead “Street Spirit”, Leonard Cohens “I´m Your Man” finner t o m sin plats i ett ganska komiskt ögonblick av föreställningen.

 Och nånstans därimitten kommer “Fashion Rules” in. Dessutom lirade vi den för fulla muggar på klubben i onsdags när vi svängde loss. Det är ingen dålig dansrökare det här.

F ö ska väl tilläggas att många av kidsen har sensationellt bra musiksmak. Jag skulle tippa på att omkring 80% av de 45 som är med har sagt att låten “Just Like Honey” är helt grym. Nästa steg -”Never Understand”. Sen är det igång. Återväxt!

cruel, cruel grounds

bitter, bitter mouth

inga modeller så långt ögat når…

Jag har varit på semester i USA i två veckor. Det var min första resa någonsin över Atlanten. En sak som slog mig var hur mycket musik, film, böcker, etc jag har konsumerat som kommer från en kultur jag egentligen inte har haft så många nära referenser till. Nu har jag det. I alla fall lite.

Jag kunde knappt ta ett steg utan att en ny låt spann loss i huvudet. Landade, tog en taxi mot Manhattan (first we take Manhattan…), till Lower East side (here we are now going to the east side…, alernativt I’m the luckiest guy on the Lower East side, cause I’ve got wheels and you wanna go for a ride). Sjukt imponerad av skyskraporna som var högre än man kan föreställa sig. Spenderade tre  dagar och nätter med att promenera runt (everything was close to Coney Island, I could not help from smiling), från Harlem i norr (across 110th street) till Battery park i söder, och festa loss på diverse obskyra barer och sjuka klubbar.

Sedan fick vi tag på en drive away car och inledde en resa som sträckte hela vägen till Los Angeles via Minneapolis, Salt Lake City, Las Vegas, samt en massa motell i små white trashiga bonnhålor. Bilresan i sig var också fantastisk. Nebraska med sina ändlösa majsfält (Bruce Springsteen), Wyoming (I like the sound of Wyoming, ‘Cause it sounds like the name of a song), Rocky Mountains som först visade upp sina bländande alptoppar, för att sedan förändras och bli till makalösa klippor av rödsten. Och sen det helt sjukt bizarra Las Vegas (Viva Las Vegas) som ligger mitt i stekheta öknen.

Slutet på resan var det glassigaste. Hollywood, Los Angeles (LA woman) där vi bodde i en skitfin villa hemma hos supermodellen Melissa Keller, beställde helrör på krogen, hade BBQ party i Melissas trädgård, promenerade på Sunstrip. Alla vi träffade var antingen modeller, skådespelare, musiker eller designers. Hemma hos Melissa träffade ett par killar ur Black Rebel Motor Cycle Club, folk från Warlocks och Kings of Leon, skådisar som gjorde filmer med Will Smith, Denzel Washington och Val Kilmer. Det här var i helgen som gick, så min veckans låt är inspirerad av detta. Enjoy!

För en sisådär sju år sedan inhandlade jag den lysande samlingsplattan “Everything is Possible” med Os Mutantes på Vaxkupan i Norrköping. Då trodde jag att skivan skulle utgöra lite exotisk krydda i skivsamlingen, istället blev det ett album jag återkommit till gång på gång.

Den här veckan släpptes, efter många om och hundra men, alla album med brasilianska gruppen på den internationella marknaden.

Mutantes tillhörde den spretiga revolutionära poprörelsen Tropicalia som rörde om i det sena 60-talets och militärdiktaturens Brasilien. Bandets blandning mellan Sgt Pepper, bossanova och avantgardistiska experiment fångas bäst på det självbetitlade debutalbumet från 1968, och därifrån plockar jag Ave Genghish Khan.

Då var det fredag igen… Dagens grymma låt är inget mindre än Alpha & Omegas suggestiva, malande dubhöjdare “Land of dub”. Gillar ni Massive Attack, Tricky eller sånt i den stilen så passar nog detta smaklökarna. Vrid upp volymen HÖGT.

Ja fan, denna mannen är så jävla värd två låtar denna veckan!! Han ligger ju o snurrar på stereon här hemma i princip dagligdags runt midnatt, så nu åker han upp på VL! Och ja, så här bra kan musik bli…

Ja hur bra kan musik bli egentligen?

Trevli helg på eder alla!

Oj vad glad jag blev när jag helt spontant satte på den här gamla trevliga gladpoppiga plattan. Det är flera år sedan jag lyssnade på den, men det kändes fortfarande helt okej. Kanske för att jag blir nostalgisk….?

Ni som inte tidigare hört Bats (Jens o Johan vet jag har skivan) kan väl säga om jag bara är nostalgisk eller om det är bra. Det var svårt att välja låt på skivan för faktum är att många av låtarna på plattan (Daddy’s Highway) är riktigt trevliga.

Nya Zeeländarna kunde sin pop/indie runt 1990.

Det sägs att Bruce Springsteen hängde ganska mycket med Alan Vega och Martin Rev i Suicide under slutet sjuttiotalet. Hurvida det stämmer eller inte spelar mindre roll när man hör Springsteens mantraversion av en av Suicides bästa låtar. Jag funderar ibland på hur lejonparten av publiken reagerar när han sätter sig vid tramporgeln och börjar pumpa, men jag hoppas att dom flesta inser hur sjukt bra det här är. Så vackert och smärtsamt att klockorna stannar.

Det är ju sommar snart, alla glada, bla. bla. Fuck that! Nu skall vi riktigt ner, till botten. Och tillbaka då. Fantastiskt smärtsamt och vackert om att springa blint in i saker, be it drugs, love eller något annat. Om att ha sina nära och kära som saviours och att låta dem veta att de är det. Smog är ingen större favorit faktiskt, men det här går rakt in i min benmärg.