Veckans Låt

Jag satt tidigare i veckan och försökte slänga ihop en liten doo wop - samling till min gode far, som är en riktig doo wop och teenbeat-freak. Jag letade och sparade och rätt som det var så snubblade jag på denna låten som jag tycker var lite kul. Det är väl kanske inte doo wop men enerverande roligt. Tänk vad de kunde på sena femtiotalet eller möjligtvis tidiga sextiotalet. Återstår att se om far blir glad för samlingen.

Det var egentligen inte alls svårt att välja ut veckans låt: “Hey Chicken” är den jag lyssnat på överlägset mest denna vecka. Den som saknar Jim O´Rourke på nya Sonic Youth-plattan får i Loose Furs senaste platta “Born again in the USA” sitt lystmäte. Lite arty arrangemang på denna låt, kanske, men en smittsam liten melodi & fina taktförskjutningar som hjärnan gillar att hänga med i.Dessutom en underbart underdriven användning av en vibrafon på väl valda ställen. Jag älskar vibrafoner! Blir sannerligen nästa inköp i rytmikparken. Kan tänka mig att Kristian faller lite för hårdrocksflirtandet också…

…nu åker jag till Italien och lägger därför ut min Veckans låt för tidigt.

Bara för er - klockspel, fuzz och Ennio Morricone!

o lika skönt är kanske det…Sverige blev aldrig bra denna gång och värst var det igår. Man blev bara ledsen. Så för alla ledsna veckansanhängare bjuder jag på en glad låt som kanske lättar upp lite. Happy faces!

Jorå, tempot höjs under fotbolls-VM. Jesus. Ja, precis, det är då man tar till ord som inte ens finns i ens vokalbulär. Häromdagen svor jag till exempel ytterst grabbigt inför min kvinna (som typ gäspade som reaktion) när Sverige inte förmådde förvalta en miljard chaser (halva såna, i o f s). Försökte denna vecka hitta något som beskriver känslan i kroppen inför åttondelen (who gives a shit about midsommarafton?). Det blev den här fina deckaren, eller biljakten, eller vad ni får för känsla. Jag hör en konstant press mot svenska målet i första, resulatlöst, sedan lugnar det ner sig (10 minuterna i andra vänder det för Svedala) och sedan blir det omvänt: ett jävla drag mot det Tyskal målet när Svenskarna drabbas av hybris…

Jag har alltid haft en faiblesse för 60-talets tuggumipop. Sockrigt, utan substans och i alltför stora mängder nedbrytande. Smaken är fantastisk,så länge man spottar ut tuggummit i tid.

Den här veckan har varit veckan för Chirpy Chirpy Cheep Cheep. Tweedle Dee Tweedle Dum. Wham Bam Alacazam. Sugar Sugar. Chewy Chewy. Och så sommarstänkaren Indian Lake med The Cowsills.

The Cowsills var en samling musicerande syskon i ung ålder som radade upp hits under det sena 60- och det tidiga 70-talet, t ex underbara “The Rain, the Park and Other Things”. De var tilltänkta att mer eller mindra spela sig sjävla i en TV-serie om en musicerande familj, men tackade nej då deras egen mor inte fick spela mamma.

Serien, The Partridge Family, blev av ändå och blev en dundersucce’ i USA och den fiktiva syskonskaran (med David Cassidy i spetsen) hade en handfull hits under 70-talets första hälft, medan The Cowsills karriär började ta slut. Det verkade helt enkelt som att det blev en överdos av musicerande gulliga familjer. Det ironiska är att  The Cowsills snabbt glömdes bort, medan kopior som Jackson 5 och Osmonds blev betydligt mer framgångsrika.
Hursomhelst, låten är fantastiskt banal och svår att värja sig emot.
Låt dig nu inte förföras av spriten i midsommar. Allt du behöver för att berusa dig är socker.

Bättre sent än aldrig. Har varit i Tranås o fiskat med far en vecka, kom hem igår.

Detta är nog en av de fulaste skivor jag äger (köpeCD!!!) men den är rätt kul. En hel platta full med syd-louisiana-musik. Cajun Classics heter den. Roligast är nog språket de sjunger på. Franska ska det tydligen vara men det hörs inte, det låter som ett påhittat språk, sjörövarspråk eller nåt. Svänger i vilket fall. Skitbra bilmusik.

Ja herregud. Fotbolls-vm tar knäcken på både mig och veckans låt. Matchen igår var det värsta och det bästa jag varit med om på mycket, mycket länge. För adrenalinstinna lyckoruskänslor är det inte mycket som slår ett segermål i 88:e minuten av Fredrik Ljungberg på fingrarna. Jag trodde jag skulle skrika sönder halsen, hoppa fötterna ur led och riva väggarna i lägenheten i okontrollerat glädjefnatt. Shit Pommes Frites. För att komma ner efter detta letade jag fram en gammal låt som lunkar på i ett säkert och makligt tempo. Rachelland gör mig lugn på nåt sätt. Och det är det jag behöver idag.

Sorry för en veckas inaktivitet på Veckans låt, men det har varit fullt upp avslutat med tre dagar på västkusten.

Nu när den loja sommarkänslan infunnit sig och man inte rakat sig på några dagar väljer jag en låt från nya albumet med Vetiver; kompisar till Devendra Banhart vars tidigare alster inte intresserat mig, men på To Find Me Long Gone finns en del att hämta. Lågmält, gungigt, varmt och soligt… Håll till godo.

London ena veckan, Stockholm andra…bara en dag hemma emellan. En reselåt, således, med i mitt tycke en av landets mest intressanta och berörande artister…

Veckans val; smattrande, febrig, arg funk från Archie Shepp!

Shepp var frijazzherre som bland annat spelade med John Coltrane, men bytte riktning ett tag och släppte ett par funkiga album med socialt patos och argt Black Power-budskap. Jazzvännerna fattade ingenting och skivorna sålde sådär, men intresset har växt på senare år.

Jag höjer bilstereon och konstaterar: lika flammande nu som då. Det brinner!

Tänkte lägga in three lions (var det väl?) gamla fotbollslåt eftersom jag har gått och nynnat på den hela veckan, men sen helt otippat så låg Sonic i brevlådan när jag kom hem.

Jag vet inte riktigt varför (finns en viss risk/chans att det har med VM att göra), men i vilket fall så blev jag lite glad när jag hörde denna.