Veckans Låt

Frans o Heiko har varit lite av ett samtalsämne denna veckan så vad passar bättre än en lite fransk goding… merci beaucoup

Seam är ett band jag sällan pratar om men ganska ofta lyssnar på. Jag upptäckte dom för nåt år sedan mest av en slump, och skakade fram två skivor på direkten. Albumet varifrån denna låt är hämtad heter “Are you driving me crazy?” och släpptes för 11 år sedan, så det går väl nånstans helt i linje men min fantasifullt nittiotalsdominerade musiksmak.

har aldrig tilltalat mig, det låter så jävla präktigt och otroligt luddigt. Men eftersom aktiviteten här på veckans är så kass så vill jag inte “offra” en så pass skitbra låt som jag hade tänkt lägga in. I stället får ni fåtaliga aktiva anhängare lyssna på lite afrikansk “world”-musik. Har för yttermera visso lyssnat en hel del på två av Amadou & Mariam’s plattor flitigt den senaste veckan, och jag gillar det. Vissa låtar är riktigt bra. Här har ni en av dessa.

Om två timmar smiter jag iväg på litevälbehövlig semester. Om jag bara fick lyssna på en enda låt under hela resan till Skåne och jag var tvungen att göra mitt val inom tre sekunder så skulle det bli den här:

Det har varit lite si och så med mitt deltagande här på sistone, och som administratör är det såklart ett oacceptabelt beteende. Förlåt! Men du! Nu är jag tillbaka med en riktig sommarrökare. Motor Away en av de många oräkneliga tvåminutersgodbitar Guided by Voices klämt ur sig. En liten välsmakande klassiker i sommarvärmen.

Peaches släppte sin nya skiva Impeach my bush i veckan som gick. Jag har alltid varit lite facinerad av den där frispråkiga före detta lärarinnan Merrill Nisker. Hennes texter är ganska grova och jag tror dom flesta reagerar på den sexuella tonen. Men det coola är ju att hon egentligen bara har tagit gangsterrap-grejjen och vänt på den. Istället för att objektifiera kvinnor så gör hon tvärt om och objektifierar männen. The tent in your pants is so big. Two guys for every girl. Slippery dick, it’s just a fish in the Atlantic. Istället för att predika för feminism så vänder hon på steken och ger igen med samma medicin. Det sjuka är ju att man hajjar till och reagerar för att det är så ovanligt.

…har Syd Barrett gått ur tiden. Trots att han inte släppt något sedan 1970, två år efter han fick sparken från/lämnade Pink Floyd, har han hela tiden varit ett namn som hållits högt.

Hans urbrittiska obändiga excentricitet, hans fladdriga otyglade melodier, hans märkliga historier - om transvestiter som stjäl kläder från tvättlinor, tomtar, godis och korintbullar -  har haft så stark lyskraft att det inte spelat någon roll om det har varit punk, progg eller synthdisco som varit på modet. Syd Barrett har alltid funnits där.

Inte Incredible Bongo Band men bongo som faan i alla fall. Lite tidigt utlagd pga att jag ska ut o segla i morgon. Ha en fet helg och rock on

som jag lyssnat på många gånger den senaste veckan.

Det verkar vara extra dåligt tryck på veckans låt idag. Men nu är i alla fall jag tillbaka, om det är till någon glädje.

Jag var på Accelerator i onsdags. Accelerator har ju varit väldigt bra genom åren på att nosa upp ny spännande musik. I år var det lite sämre med den varan. Dom konserter jag gillade mest var med band jag känt till i flera år, nämligen Love is All och Death Cab for Cutie. Jag har redan haft båda dom banden som veckans låt. Tur då att jag passade på att upptäcka ett annat band den här veckan när jag researchade inför mitt festivalbesök. Även om deras spelning inte var så mycket att skriva hem (men verkligen heller inte dålig) om så gillar jag verkligen deras sätt att blanda influenser från hela musikhistorien med modern elektro. Stundtals lyser det igenom lite gammal Prince. Ibland hör man Beach Boys skymta i kulisserna. Hot chip!

Efter en skön vecka nere på kontinenten plockar jag fram Six Organs of Admittance, d.v.s. Ben Chasny. Det han tidigare givit ut har varit rätt ojämnt, men nya albumet The Sun Awakens är glödande mörker. Bitvis låter han som Tyrannosaurus Rex besatta av Satan, vilket inte är helt fel.