Veckans Låt

… är passerad nu…

förmodligen…

men fint är det….

har ju lyssnat jävligt mycket på detta senaste veckan trots allt…

Jag gillar Spanien. Men jag är inget stort fan av vare sig Flamenco eller Salsa. Således har jag problem när jag försöker hitta bra musik från detta i övrigt så fantastiska land. Hur många spanska band känner ni till som ni gillar? Inte så många skulle jag gissa. Inte jag heller och jag har ändå letat. Men ett litet guldkorn har jag i alla fall upptäckt. Apeiron är ett band jag hittade på en CD som kom med en spansk musiktidning. Deras musik flyter någonstans i trakterna kring Four Tet och company, men med mera känsla av att det är ett band som framför låtarna. Dom blandar gamla tramporglar, pianon och skrangliga akustiska gitarrer med sönderhackade ljudsamplingar som dom sitter och spelar in tillsammans i ett hus i den lilla byn Ribadavia i Galicien. Det lustiga var när jag fick reda på att de kom därifrån att jag faktiskt har besökt just den lilla byn flera gånger.

Client är Andy Fletchers skötebarn, och kan man tänka sig, de är faktiskt riktigt bra. Sarah från Dubstar med ett par tjejer till gästas här av Carl Barat från Dirty Pretty Things (ex Libertines). Mannen vars utrusting Pete Doherty sålde av utan tillåtelse. Doherty själv har f ö också gjort en duett med damerna (Underground).

Japp, det doftar väl lite Pulp om den här porren? Trevligast helg, gossar & musor!

Jag åkte tåg till stockholm tidigt, tidigt i måndags. Daggen och dimman tävlade med varandra om att få landskapet att gnistra i den uppåtgående solen. Och det var ju såklart skitvackert, men ändå inte i närheten så vackert som denna fantastiska Will Oldham-cover signerad Johnny Cash, som jag hade i lurarna. Och som Oldham själv körar på.

Visst, tolkningen kanske kan verka banal. Men det är den inte.

Silver Apples, detta New York-band var ett av Suicides och Spacemen 3’s inspirationskällor har jag hört. Det hörs inte minst på Suicide. Denna låten är från andra plattan “Contact” som kom 1969 och är väl den bättre av de två skivorna som kom 68-69. Båda skivorna är i vilket fall ett måste. Genialiskt och skitbra är det. Vrid på ordentligt och njut.

Underhållaren, arrangören och dragshowartisten Richard Engfors kläckte för ett par år sedan kommentaren “Knarkryktena om mig är osanna.Hur skulle jag kunna knarka? Jag jobbar ju dygnet runt.”
Under lite drygt tre år släppte David Bowie albumen The Man Who Sold the World, Hunky Dory, Ziggy Stardust, Pin Ups, Alladin Sane och Diamond Dogs. Han gjorde fem turnéer och producerade Iggy Pops Raw Power och Lou Reed.

Slutet på denna överaktiva och högkvalitativa period var albumet Diamond Dogs. En kall, mörk och cynisk vision om en disig stad i förfall i ett framtida mardrömssamhälle.

Huvudkaraktären på denna koncept-LP är en känslomässigt utbränd, desperat karaktär. En distansierad och kall person som är svår att älska och som har svårt för att älska. Han är fast i “a snowstorm, freezing your brain” ständigt på jakt efter något nytt att gnugga sinnena mot, men i Hunger City stillas aldrig hungern. “Stockholm har blivit kallt”, som någon sjöng en gång…
Man behöver knappast vara ett geni för att förstå vem Bowie sjunger om, och tittar man på klipp från perioden runt Diamond Dogs blir det hela väldigt tydligt. I dokumentären Cracked Actor sitter han i en limousine, blek,tunn och ängslig, paranoid och ständigt sniffande, gång på gång frågandes “Is there something after us?”.
Mitt uppe i detta kaos och känslomässigt dränerade tillstånd lyckas Bowie prestera ett underbart album som åtminstone jag uppfattar som bättre än t ex det betydligt mer uppskattade Alladin Sane. Diamond Dogs från 1974 har gått varm den här veckan, för första gången på några år. Bäst är “Sweet Thing/Candidate/Sweet Thing - reprise”, och jag bjuder er det första stycket i detta isiga potpurri.

Den här veckan har jag hittat en knasig transa från Malmö som jag tänkte att jag skulle dela med mig av. Vissa av er kommer att hata det, men jag tycker nog ändå att det finns någonting charmigt över den bångstyriga attityden och hämningslöst okritiska produktionen.

Nu är det upprepningar som gäller

Nu är det upprepningar som gäller

Jag är tillbaka! För att stanna? Jag vet inte jag. Jag är en slarver. Jag är baaraa jag. Jaag är baaara jag! (Internt för de som minns de gudabenådade levnadskonstnärerna i HUGA)

PS- 1 månad kvar till årets syntsammankomst TINITUS-

Undertecknad m blivande fru, Kitte, Jens, Käll, Jimpa Monell, Kenta, Sjögge, Junka……. nån mer? : D

(OBS Man måste vara från Tranås för att få följa med )

Jag tror att det var första gången jag försökte vara ett fanatiskt fan. Blue for Two skulle spela på gamla musikcafeét, och Andreas och jag hade tagit reda på att bandet bodde på Stadshotellet. Som sanna stalkers gick vi rakt in i lobbyn och frågade receptionisten vilket rum dom hade, sen gick vi helt sonika upp och knackade på. Henryk Lipp öppnade, vi fick hans autograf och sen frågade vi var Freddy Wadling bodde. “Där,” sa han och pekade på ett rum, “men det är nog ingen idé att ni knackar på. Han brukar inte öppna…”
Det struntade ju vi i, och Freddy öppnade faktiskt dörren när vi knackade på. Han kan ha varit på rummet max nån timme, men det såg redan ut som han bott där i flera år; Det hade startats upp en liten skräckfilmskopieringsverkstad, det var kläder och dödskallar och palestina-schalar överallt, tända ljus och rökelser, bärs-, vin- och spritflaskor i varenda liten vrå. Det såg ut som om en kringresande cirkus hade exploderat i rummet. Man fattade inte hur det hade gått till. Det gör jag fortfarande inte, men kul var det för en liten knatte. Vi fick våra autografer och gick därifrån och undrade vad som hänt.

Nåväl. Nu har jag inte valt en låt med Blue for Two, utan “Mayhem Troopers” med ett av Freddys tidigare band Cortex. Det är en låt som hade varit tillägnad Jonas Ax om han hade varit med på veckans. Eller vad fan: Den här är till dig Jonas!

Det verkar vara din dag idag Johan.

är kanske inget man kan beskylla Jeff Lynne för.   Jag har nu lyssnat igenom gamla “veckans låt”, sådär för att få ett hum om mål o mening. Satan i gatan vad jag snappat upp info. Såväl skrot som guld. Själv är jag ju fastnaglad i stråkträsket och mycket riktigt har denna vecka gått i ELO’s tecken.  Trots att ingen riktig stråkorkester bidrar med gnissel tycker jag denna låt från 1973, från On the third day- plattan, är gudomlig.

Nån som har tips på ngt bra band som använder mini moog idag?