Veckans Låt

…är inte två Teletubbies utan heter (yeah right) Shineywater i efternamn och utgör Brightblack Morning Light.

Jag hade inte hört talas om detta flummiga par förrän jag såg Musikbyrån häromdagen. Duon består av två smutsiga hippies med silverfärg i ansiktet som lever i symbios med naturen (dude) och bor i tält större delen av året (man…)

Deras självbetitlade album innehåller narkoleptiska hippiesoulpsykhymner och skivan hasar på i ett långsamt tempo.Musik för sena kvällar.
Någon sa att de låter som Spiritualized tolkandes Muddy Waters, och det är helt OK för mig.

vill väl vi alla. Slowdive är ett band som gör det, tycker de känns fräsha som krussallad plocksallad i kruka. Ett mycket bra band som borde fått mer cred än de fick.

Ibland förvånas man av sin egen mp3-kollektion, företrädesvis när man överumplas av en låt man aldrig hört med ett band man lyssnat så pass ofta på som the cure, i det här fallet en singelbaksida maxisingelbaksida från In Between Days från 1987 1985. Vi snackar om en i det närmaste drygt två decienner gammal låt, som jag hörde för första gången för cirka fyra veckor sedan. Jag blev skitglad när slumpen valde den åt mig (sorken var med). Och jag känner mig tvungen att dela med mig. Skickar dessutom med en bild på en tecknad Robert Smith. Och så vill jag passa på att be om ursäkt för mitt slarviga språk.

Jag är inte riktigt säker på vad som är frågeställningen. Men det finns någonting som intresserar mig när olika kulturfenomen korsbefruktas. Viva Revolución heter ett av mina band. Vi har inte gett ut någon skiva men vi har gett ut en t-shirt. Om ni går in på någon av Weekdays butiker i Göteborg, Stockholm eller Malmö så ska den finnas till försäljning där, med tillhörande mini-CD fäst vid prislappen. Nu när musikbraschen håller på att rasera och allt handlar mer och mer om yta och marknadsföring så känns det som ett tidsfenomen.

Det verkar även typiskt att just modebraschen är snabb att söka nya vägar. Musik har alltid förknippats med sätt att klä sig. Igår hade jag en diskussion om nya vägar för marknadsföring med Anders som kommer vara min chef från Januari. Han hade varit uppe på Johan Lindebergs kontor och försökt sälja webblösningar när han såg en bunt med CD-skivor på ett bord. Dom var resultatet av att två killar på marknadsavdelningen hade suttit och druckit vin och surfat på MySpace. Detta ledde till idén att Johan Lideberg skulle ge ut skivor med osignade band. Skivorna delas ut gratis till stamkunder. Den här låten kommer från en av dom skivorna.

Konserten med Mono i lördags var sjuukt bra. Det kommer inte riktigt fram på platta. Lite av känslan som infann sig kommer tillbaks när man lyssnar på denna live-version som jag hittade, fast jag tycker nog ändå att man måste gå och kolla lyssna för att haja.

…trycker lite mer på gaspedalen när den här låten kommer på bilstereon. Du också?

För att lätta upp novembermörkret skickar jag med en bild på Ewa Roos.

Förlåt förlåt!! Här kommer låten!

Fastnade för denna när jag satt o roddade bland gamla mp3′or. Gillar ju tvärflöjt. Tjong!

Nu är dom tillbaka igen, med en av deras absolut bästa skivor. Låtarna utgör soundtracket till den nya filmen “Zidane, a 21st century portrait”. Svårt att välja nån speciell låt från skivan, men måste man så måste man.

Cool fotbollsspelare, coolt band. Underbart. Mer sånt!

Förra lördagens konsert med Sparklehorse var magnifik. Förbandet var också magnifikt, och det var skam på torra land att man i vanlig stil försökte undvika det och därför missade över halva konserten. Sol Seppy hette dom, och det är egentligen Sophie Michalitsianos soloprojekt. Debutalbumet heter “The Bells Of 1 2″, och därifrån är detta lilla stycke plockat.

Jag hittade den här gamla låten när jag städade upp bland mina MP3:or i helgen som gick. Antar att jag har fått den från Jörgen (som var med här på Veckans ett tag), som alltid varit en ambassadör för det gamla skotska bandet Orange Juice. Jag vet inte så mycket om dem och har inte lyssnat så mycket på dem, men jag vet att det är Edwyn Collins gamla band (ni minns han med hitten A girl Like You, typ 1995) och jag vet att jag gillar det. Ska införskaffa mer så snart jag får chansen.

En erbarmelig stiltje råder på Veckans låt för tillfället. Hallå! Är det fler än Mrs Medin som flytt till Japan?

Apropå Japan så får väl jag ta och röra om i grytan med lite Yoko Ono. Ono känns extremt underskattad även om hennes cred har stigit en del. Folk har kanske insett att man inte kan vänta sig att en avantgarde-konstnär som gör filmer med nakna stjärtar skall låta som Beatles, även om hon var gift med en. Beatle alltså (inte en stjärt).

Mind Train är funkigt tuggande, envist malande och gungande. Lyssna o njut. Puss!