Veckans Låt

Hemma från det förlovade landet i sydost är jag nu hemma med en kappsäck av örongodis. Jag är inne i en hård funkperiod för tillfället men lyckades på något vis få med mig följande trudelutt. I sann japansk anda håller sig gruppen “the battle of Jonathan” inte till en låt ,på något stringent västerländskt sätt, utan det är full fräs med flera låtar i en, t.o.m. ett litetlitet funkstycke.

Håll till godo med åsnekäkar, bjällror, elpiano, hammond, svepande gutaperkor, körer ja alla instrument som man typ kan nyttja i en liten fin förpackning på lysande engrish.

Dansgolv, discoljus, svettiga kroppar, tonårsfylla och dekadens. Bra. Bas som rubbar hjärtrytmen, sexig viskande sång, milsvida luftiga synthljud, distinkt rak trumtakt. Toppen. Och en riktigt bra popmelodi. Fantastiskt.

Nu kommer äntligen låten jag har väntat på att få lägga in i flera veckor. Har komprimerat den till ynka 12,1 Mb. För ytterligare info, se tidigare inlägg.

Det gör jag. Trevligt bluesigt av Gene Harris.

Många av låtarna på skivan Fin Begin är små leriga oslipade diamanter, inspelade mellan två barstolar nån gång efter att brödrabandet rasat samman fullständigt 1999. Produktionen är märklig; stundtals genial, ofta obegriplig. Från början avfärdade jag det här som ett fyllejobb, men har med åren reviderat den uppfattningen helt. Det skulle kunna ha kommit ett mästerverk ur detta. Det kan fortfarande göra det. Mr Brother Leather, kom tillbaka.

…kan man skrika om man är rädd för att bli smittad av vinterkräksjuka. Det är också namnet på Veckans låt.

Sommaren 1972 ägnade Ringo Starr åt att göra en konsertfilm med Marc Bolan och T Rex. Någon vidare film är det inte. Bitvis är det briljant musikaliskt och Bolan skakar på höfterna och plutar med munnen och är fantastisk, men i en tolv minuter lång version av Get It On där den krullige glamrockaren skall ägna sig åt lite tidstypisk improvisation på gitarr blir det tydligt vad Bolan var bra på och vad han inte alls klarade av.

Filmen innehåller några ”humoristiska” sketcher eller ”drömlinkande och surrealistiska” scener. Surrealism i detta fall består i att se hur Bolan och Starr gör av med filmrulle efter filmrulle på att flamsa runt, rejält på arslet, ochutan en idé i sikte.

Samarbetet resulterade i en singel med Ringo Starr, ”Back off Boogaloo”. Bolans insats är inte helt tydligt, även om vissa menar att han skrev låten. Hursomhelst är T Rex än tydlig inspirationskälla. Boogaloo!

Det har varit en jävligt stressig vecka. Det har occkså varit ett jävla tjat på senare tid om soundtracket till “Marie Antoinette”, ni vet Sophia Coppolas senaste film. Framförallt har det tjatats friskt om The Radio Dept. Som jag numera är hjärtligt trött på. Men jag har trots allt lyssnat en del på soundtracket. Finast, och mest balsam för pengarna, är detta lilla anspråkslöst förtjusande pianostycke av Aphex Twin.

Känns som denna låt skulle kunna ligga efter johans låt på en bra samling…

Ni MÅSTE titta på detta  http://youtube.com/watch?v=hr2ZKhV6eKc

För att se den fina bilden, högerklicka och välj “visa bild”.