Veckans Låt

Och det är lite av tortyr när det händer. Enligt forskning drabbar detta fenomen i första hand personer som lyssnar mycket och aktivt på musik. Och att det är troligast att första låten man hör en morgon är den som sätter sig. Dessutom, och det här är lite obehagligare, är det vanligtvis personer med lätt nevrotiska tendenser som drabbas.

Enligt Dr Kellaris, som är en av många som forskat i ämnet, ska det hjälpa att tugga på en kanelstång. Men det vet i fan för jag har sällan kanelstänger till hands.

I vilket fall, här bjuder jag på mitt alldeles egna fredagstuggumi. Man vet aldrig hur det har gått till, men i just detta fall kan jag trösta mig med att ett helt Scrubs-avsnitt behandlat just denna låts stickyness.

till värmen och det sköna vädret här i Götet. Kan låta meddela att Kuba var annorlunda och intressant och att Venezuela var mest märkligt.

Låten påminner ju inte så lite om Beatles, och de låg på Apple de här också, passande.

Nej, jag har inte fått betalt för att plugga Pop Levi på Veckans låt, men kommande albumet The Return to Form Black Magick Party är oemotståndligt. Här är ett exempel på varför.

…är den där med det långa namnet med dom med det spanska namnet som betyder “jag har det”.

Jag är på lite ensamt humör idag. Och det blir ju inte jättemycket bättre av den här låten, men fint är det.

Och hur kunde BRMC gå från “Whatever happened to Rock’n'Roll” till det här så kvickt?

…då jag har det hett å öronen. För att komma ner i tempo kan man lyssna på Alice Coltrane, som dog i slutet av förra veckan.

Alla album hon gjorde för Impulse mellan 1968 och 1972 är fantastiska, men Journey in Satchidnanada var den skiva som gjorde att jag fastnade.

Trevlig helg!

Hur mycket man än anstränger sig för att bredda sin musiksmak så finns det nog ändå alltid någonstans som är ens musikaliska hem. I mitt hem ligger jag på rygg, mjukt inbäddad i massiva gitarrmattor och tittar upp på luftiga viskröster som glider förbi på himlen och lämnar långa linjer av vapour trails efter sig.

I veckan hade jag ett ögonblick när jag starkt kände att jag var hemma. Det var när jag snubblade över en demolåt med Stockholmsbandet TLS (som nog är ett enmansband). Alla ingredienser finns på plats i precis lagoma proportioner. Inte helt oväntat låter det ganska mycket som Slowdive.

Det här är eventuellt lite internt, men vad fasen. Det är ju bra. Och jag har lyssnat mycket på The Manor-skivan på sistone. Och det är ju det det handlar om. Kul va Jakob?

Det känns som jag fullständigt snöat in på amerikansk freak folk, d v s folk som bor i skogen, röker hasch,ser ut som Pomperipossa och ger ut en helvetes massa skivor varav 90% är CD-R.

Wooden Wand & the Vanishing Voice stämmer bra överens med de flesta av ovanstående kriterier. Det är ett löst sammanhängande musikkollektiv, och mycket av de ger ut är passabelt, annat olyssningsbart, men förra året fick herr Wand till två riktigt bra skivor.

Ett av dessa, spin-offbandet Wooden Wand and the Sky High Bands album “Second Attention” är mycket trevligt, och Portrait in the Clouds är svår att få ur huvudet. Enjoy.

är omätligt när det kommer till en så ytlig person som mig själv. Såg denna skiva och förälskade mig i omslaget, Skiva: like vines med The hush sound. En klok person hade också skrivit en lapp om att plattan låg under typmusik “pianopop”. Ibland sjunger en tjej- då påminner det om Frente, när killen sjunger blir det lite progressivindiepoplitebeachboysmedpianistsomlirartassarnablodiga.En lite lång typmusiksetikett, men vad gör man inte för att utveckla språket.

Sticker på konferens from i morgon därför är jag lite tidig.

Att hitta replokal i Göteborg är nog fan svårare än att hitta en hyresrätt i Linné. När jag inledde min bandkarriär i Göteborg lyckades vi dock få tag på ett svart 3-e-handskontrakt i Musikens hus. Jeg vete fan hur det gick till. Efter kanske fem år lyckades vi omvandla det till ett vitt 2-a-handskontrakt. Hur som helst. Jag har i princip aldrig träffat killen som har det riktiga kontraktet, men jag har hört hans namn flera gånger när det har varit diskussioner om vem som ska fixa så att han får sina pengar. Martin McFaul heter han. I onsdags lyckades jag sno ett ex av hans nya skiva från en låda i köket på Spy Bar. Dom var så dryga där så det kan dom ha. Till min förvåning så är skivan riktigt bra. Inspelad i Svenska Grammofonstustudion tillsammans med ett gäng av Göteborgs rockveteraner. Jukka från Silverbullit verkar ha haft en hel del med i spelet. Det låter i alla fall så.