Veckans Låt

Hej go vänner!! Monell har blivit inbjuden av den gode Jens. Mäkta stolt blev jag och sa tackar.
Jag börjar med en remix (gillar såna) av dj/club bandet Spiller som t.ex släppt “Groovejet” med Sophie Ellis-Bextor som ni kanske har stuffat till runt millenieskiftet….. Nåväl, 2002 släpptes låten “crybaby” som är fruktat dålig, men har remixats av Röyksopp. Detta känns som något som skulle kunna ha varit ett toppspår på deras Melody A.M. platta som jag gillar skarpt. Hoppas ni gillar.

Jimmy Monell: Sommen.

Jag är fortfarande fast i Acid Folk-träsket och strax innan jul dök den gudabenådade andra volymen av Folk is Not a Four Letter Word upp. Andy Votel från DJ-kollektivet B-Music har återigen plockat ihop en magisk samling obskyr psykedelisk folkrock och folkfunk. Här finns bl a svenska Turid, Pentangle, Sibylle Baier samt Susan Christie som jag redan haft som Veckans låt.
Valet faller dock på den skönt disonanta och lekfulla “Heksenkring” med holländska duon Elly & Rikkert. Must be the Season of the Witch…

…heter Arcade fires nya skiva som kommer i borjan på Mars. Därifrån kommer denna låt. Vet inte vad jag skall säga mer än jättefint.

Inte heller denna veckan blev det Kraftwerk från 1971 utan något helt annat från samma år.

För några dagar sedan såg jag en film (Jitsuroku Andô Noboru kyôdô-den) och soundtracket var bitvis väldigt bra, så jag kände mig tvingad att kolla upp vad det var. Det var Flower Travellin’ Band. Deras skiva Satori, är tydligen enligt Allmusic.com, en riktig klassiker och de beskriver bandet inledningsvis så här:
“Flower Travelling Band was Japan’s answer to Led Zeppelin meeting Blue Cheer and Black Sabbath at the Ash Ra Temple. Simply put, they played grand, spacey, tripped-out hard rock with a riffy base that was only two steps removed from the blues…” Låter ju rätt intressant.

Jag tankade “hittade” hela skivan och den är bra, verkligen. Here we go.

Ok, jag vet inte hur jag ska motivera det här, men jag betalade 140 spänn för den här skivan och bara det gör det väl motiverat att lägga upp ett smakprov på Veckans Låt. Tyvärr hade jag lite bråttom när jag var i skivaffären och Lena stod och drog mig i armen när jag skulle lyssna så jag hann inte längre än till första låten. Och såklart så är det den enda låten på skivan som funkar. Resten suger. Fett. Köp inte. Hur som helst så är jag väldigt svag för sådana där lite skeva sythljud som svajjar i tonhöjd och det var nog det som ledde till detta mycket spontana köp. Jag tycker även om att skriva både väldigt långa och väldigt korta meningar. Det känns punkigt.

Fröken Frida Soric ska ju strax åka till Hawaii på obestämd tid (grattis till visumet), och på grund av detta sitter jag barnvakt åt hennes vinylbackar. En ganska rolig sysselsättning med lätt touch av 80 tal. Det dyker upp många spännande och ibland skräckinjagande skivor i dessa backar. Första plattan jag spelade var exempelvis Birdlands självbetitlade fullängdsalbum, vilket så klart känns superhett 2007. För att hålla mig till väsentlighetrna känner jag mig dock tvungen att välja något som är snäppet mer reverbskt, och då är såklart Love and Rockets ett säkert kort. Och så är det ju en stråkmaskin iblandad en bit bortanför reverbskogen.

men istället blev det något helt annat från 1971. Ennio Morricone har ju vart med på veckans tidigare men det hindrar ju inte mig. Denna låten är med i en film jag vill se men inte fått chansen att se ännu. Vamos a matar compañeros heter både filmen och låten, och ska ha ett grymt soundtrack, denna låten gör att jag både vill se filmen och framför allt kanske höra den… Yepp!

The Shins kan med rätt anklagas för att sakna nån riktig personlighet. Dock tycker jag inte att lösningen på det borde vara att göra något som låter så mycket som Morrissey som möjligt. Men det gjorde dom i form av en låt som heter Sea Legs. Och på nåt sätt blev det riktigt trevligt och faktiskt lite av en öppning för dom som, precis som jag, av någon slags ingrodd princip avstår från allt som har med Morrissey att göra. Jag har intensiv-lyssnat på deras nya skiva Wincing the night away senaste dagarna och rekommenderar alla som känner för att unna sig kravlös musikprinsesstårta att göra detsamma.

Det är bandets slogan om man kollar in deras sida på MySpace. Tre tjejer från New York som spelar på diverse keyboards och trummaskiner. Denna låt är från föregående skiva “Verses of comfort, assurance & salvation” från 2005. Det finns en helt ny skiva ute nu. 16-17:e spelar de i Stockholm respektive Göteorg. Jag valde mellan sista och första låten på skivan, vilket var ett svårt val, men denna låt är mer representativ för bandet. Så det blev öppningsspåret. Och nu ändrade jag mig och tog sista låten istället.

…men det kan verka så. Det finns ganska många just för tillfället t ex Pop Levi (Pop Levi! Pop Levi!) och Devendra Banhart etc. Unge David Vandervelde kombinerar 70-talsglam med amerikansk stabil indierock. Vad kan man säga? Schyssta bananer!

Om 7 minuter ska jag åka till ett möte på SKF. Men jag var ju så dålig förra veckan och missade deadline för veckans låt på grund av SKF då också, så den här veckan får dom faktiskt avvara en minut. Men… kan jag få återkomma och motivera mitt val lite senare så vore det toppen. Här kommer låten sålänge.

Song for Clay (Disappear here) är första spåret från Bloc party´s nya skiva “A Weekend in the city” som släpps den 6/2, alltså på tisdag. Jag sitter och lyssnar på skivan när jag skriver, och tvekar på om jag inte skall lägga upp spår två istället för den är ju så bra eller spår tre. Med andra ord gillar jag skivan fast jag inte gillat bandet förut. Men det är fint att ändra sig.
Så nu Jens (och Kai) kanske jag är med i matchen igen?