Veckans Låt

ååå, jag som tänkte lägga upp en pet shop boys låt! Sitter nämligen med en enorm stapel av deras läckerheter från 1984-1997 i någon samlad cd-version, further listening, framför mig på skrivbordet. Veckan handlar om att plöja igenom den. Och just nu när solen skiner in på kontoret spelas “the truckdriver and his mate” högt högt.

Men det är lite trist att lägga upp samma artist som föregående talare. Så därför lägger jag upp mera tyskland, fantastiska x-mal deutschland. Kanske också för att Anja Huwes konst ser ut som det terrazzo golv jag just valt att lägga in på en restaurang.

Förra veckan tillbringade jag som en del av er redan vet i Tyskland. Ett jävla skitland om jag får säga mitt. Det röks konstant och överallt, till och med inne på bensinmackarna, och den tyska ordningen och precisionen verkar ha gått totalt förlorad, om den nu inte bara varit ett luftslott. Allt kändes sjukt rörigt och kompromissartat. (Förutom killen som skötte ljuset i på Kato i Berlin; han var systematisk som fan och fixade och trixade i flera timmar.) Det ska villigt erkännas att den mesta tiden tillbringades på och kring authobahn eller i rökiga, mörka källarklubblokaler, men det sammntagna intrycket ligger ändå inte riktigt på plus. Och allvarligt talat - börjar det inte snart bli dags att bygga iordning Östtyskland?

Tilläggas bör såklart att vi trots allt hade riktigt kul största delen av tiden. Och att vi fick dricka bärs med Bonehead en av kvällarna.

Musik är väldigt trevligt.. men jag tycker att det är minst lika trevligt att höra gamla hjältar tala om deras karriär och hur allting började. Köpte Pet shop boys dokumentären “A life in pop” här i veckan och det var tre timmar som bara flöt förbi. Jag trodde att jag redan visste det mesta men nu vet jag mer. Förresten så är deras senaste skivan väldigt bra, de har återgått till en känsla som de saknat på många år.

Andra dokumentärer som jag varmt kan rekommendera är de korta filmerna som följer med nyutgåvorna av Depeche Modes skivor. Fascinerande att se de naiva killarna innan allting ändrades.

Har inget mer att skriva an att detta ar en sjukt cool lat (tycker jag) som jag gillar massor. Egentligen har jag lyssnat mest pa Arcade fire denna vecka men vi kan inte ha tre latar fran dom pa Veckans. Thats a no no eller?!
Enjoy!

av Prince Buster… Jaa vad säger man. Han är i alla fall en grym ska-kille

Vi blickar mot Nipponesien denna veckan. Veckans låt blir titelspåret till DoomPsychStonerMetalbandet Boris samarbete med Michio Kurihara från Ghost.

Det faller sig naturligt att välja denna låt som veckans. Jag har bestämt mig för att åka till Sónar (Barcelona) i sommar för att se bla Beastie Boys och de gamla hjältarna Devo. Det ska bli oerhöt roligt att äntligen få se dem live.

Fast det var med fasa som jag fick veta att de sålt sig till disney för något år sedan med konceptet Devo 2.0. Ett par ungar som sjöng familje-vänliga versioner på gamla klassiska Devo låtar.. undrar hur de framförde mitt bidrag till veckans?

Så just nu letar jag febrilt efter en tidning som kan tänka sig att ställa upp med ett fotopass och i utbyte få ett gratis repotage.. så känner ni någon vänlig själ i tidningsbranschen så är jag intresserad.

“På balladen om Lucy Jordan fanns ett ljud som jag
fick berättat för mig hade
åstadkommits av ett nytt instrument som kallades synthesizer”

Det är så fint, synthesizer. Som ord också.

Varsågod ett dukat bord, hel gris, bröd, mjöd, blod, fruktfat.
Mäktigt, magiskt och en magkänsla som säger tragiskt.

Fredag kväll och den här låten i mina hörlurar.

Det finns egentligen bara en låt som kan vara min Veckans den här veckan. En låt som jag har hört cirka 300 ggr. Vi har jobbat hårt i studion med att färdigställa en låt och i onsdags satt vi till fem på natten och mixade. Det blir skitbra, men fan, jag kan inte lägga upp den ännu. Vi måste nästan mastra först så att det blir fulländat.
Istället får det bli en gammal klassiker med ett band som vi har refererat många gånger till här på Veckans men som aldrig har fått något eget inlägg. Låten har aktualiserats för mig på sistone i och med att Lena och jag har tittat på TV-serien Big Love, där den går under vinjetten. Ett fantastisk välkomponerat litet mästerstycke av producenten som inspirerat tusentals musiker jorden runt och som lyckades skapa ett nytt helt nytt sound med mental härdsmälta som pris. Mina damer och herrar, för första gången på Veckans: Beach Boys!

Min första kontakt med Sufjan Stevens var via hans album Seven Swans (minns ni hon på nyheterna som hade 11 svanar i lägenheten, samma sak här fast 7 st). Jag var ganska tveksam till en början för jag tyckte det lät som en dussin-singer-songwriter men det byttes ganska snabbt mot en fin vänskap. Har ännu inte lyssnat på allt han gjort men med tanke på hans ambition att göra ett album om varje delstat i usa (han har gjort två hittills) så vet jag att jag lika lite skulle vilja vara utan Sufjan som jag skulle vilja vara utan min högra pung hand. Den här låten heter Chicago och är sådeles från hans album om Illinois, det är den andra av de två delstatsplattor han hittills gjort.

Det är inte alltid så lätt att välja låt. Det får bli en av dem idag o den andra nästa vecka.

Vet inte mycket om snubben men han har en spartansk hemsa HÄR

… Konstigt uttryck. Detta är det i alla fall inom synth/elektro scenen. The Hacker gör grymma prylar. Väldigt elektroniskt ibland lite väl mycket titt i backspegeln kanske. Han spelade i alla fall på den berömda Tinituz festivalen som jag skrivit om tidigare. Front 242 hade tappat bort sin baskagge pedal!!! Under tiden som vi väntade på att tjockisarna hittde sin pedal så drog The Hacker av ett set som gjorde mig blöt i braxan…. igen. Låt mig tillägga att Front 242´s trummis inte syntes under giget… Vilket band spelar med en trummis bakom scenen….

PUSS