Veckans Låt

Ett av mina favoritband Azure ray bestar av Orenda Fink och tjejen som har gjort min veckans lat, Maria Taylor. Jag gillar Maria for hennes rost, melankolin och hennes formaga att beratta historier. Darfor gillar jag Azure ray med for nar jag tanker efter sa ar det en minimal skillnad mellan banden. Denna lat ar fran hennes forsta soloskiva 11:11.

Det är märkligt att det skall krävas en promosamling från birttiska DJ-kollektivet B-Music för att man skall upptäcka Turid, proggkvinnan som inte ansågs tillräckligt proggig. Förbittrad lämnade hon musikbranschen efter att ha skrivit på för Det Stora Skivbolaget. Turid var en svikare tyckte man. Själv gav hon fan i allt och började jobba på Posten, men efter detta fantastiska företags omstrukturering under det tidiga 2000-talet blev hon arbetslös.

För några år sedan såg jag hur hon lite yrvaket sjöng en av sina gamla låtar i sin finaste KappAhl-tröja i Nyhetsmorgon. Man hade börjat upptäcka Turids storhet efter många år ute i kylan. Turid verkade mest chockad och lite ledsen. Hon hade ju precis blivit av med jobbet.
Själv har jag aldrig riktigt fattat läget, men “Låt mig se dig” är inget mindre än fantastisk.

Jag är säkert den sista personen som upptäcker detta brilljanta band. Det är tyskt, medryckande och analogt.. kan inte bli så mycket bättre än så. Fascineras en stund av deras hemsida medan du avnjuter detta lilla stycke så lovar jag att mungiporna åker upp en bit. http://www.derplan.com/

Jag har totalt missat Patrick Wolf, men ramladeöver nya albumet Magic Position av en slump. Wolf är en alldeles bedårande gosse i 20-årsåldern som låter som Rufus Wainwright om denne varit britt. Eller popsnöre i största allmänhet. Här finns inslag av lite allt möjligt från 80-talstuggumipop till arty fartyrock. Jag plockar titelspåret från Patricks tredje album. Vassegoa’!

PS  -  jag befaller er alla att inte missa en av mina favoritfilmer, Nic Roegs Don’t Look Now - som på svenska har den alldeles förskräckligt kitschiga titeln Rösten från andra sidan. Den går mitt i natten på SVT. Fantabulous!

Ok, jag har en veckans. I lördags träffade jag Simon Ohlsson på Uppåt.

Nej… det började faktiskt redan den 22 december 2006. Jag var på en magnifik julfest (där jag även spelade) och Simon vankade av och an lite nervöst. Han visste inte om han skulle spela eller inte (det var ändå bara utanonserat sen en månad tillbaka). Lite osäker på om det skulle hålla måttet. En timme senare står Simon ändå på scenen och levererar den bästa spelningen jag såg under hela 2006. Och det var bara en låt. Sen dess har jag kommit att tänka på hur bra den låten var flera gånger och det lustiga är att jag minns allt så klart att jag hade kunnat ta upp en gitarr och spela och sjunga låten när som helst. Det har nästan börjat hemsöka mig. Jag har sökt på nätet i alla tänkbara sökordskombinationer med ingen lycka. Det enda jag har lyckats få reda på är att det är en cover på en Clash-låt, men det låter såklart helt annorlunda ändå.

I lördags träffade jag Simon Ohlsson på Uppåt och var tvungen att berätta hur mycket jag har tänkt på den där makalösa spelningen. Han blev jätteglad och sa att jag kunde få låten. På onsdag ska du leta reda på ett elskåp i närheten av Thairestaurangen på Lilla Risåsgatan. Jag kom ihåg och han kom ihåg och fantastisk nog låg det ett kuvert märkt “Till Jakob” bakom elskåpet i onsdags.

Det är nästan så bra som jag minns det. Men jag tror att Simon gick loss ännu mer mässande i slutet av låten och tog i mer live. Det var som sagt fantastiskt. Och på  skiva är det också ett litet mirakel. Enjoy!

i dessa tider. Fin låt dessutom.

Det är vad And you will know us by the trail of dead spelar om man får tro det som står på deras myspace. Det är sån där lite tokrolig sak man kan skriva om man har en myspace-sida. Jag hade tänkt lyssna in mig på deras hyffsat nya skiva So Divided med förhoppningen att hitta nåt smaskigt att ha med på veckans men hann tyvärr inte. Så jag bränner den möjligheten genom att istället köra på en betydligt äldre låt med samma band. Folk brukar be mig att stänga av skiten när jag spelar den på fester, förstår inte riktigt det, kan nån förklara?

Sitter och meckar med en remix nu så det blir inte så mycket annat jag lyssnar på denna vecka. Kan ju inte lägga upp den så jag valde att lägga upp en låt som jag återkommer till ofta. Jag blir lite behaglig när jag lyssnar på den. Vet inte riktigt vad jag har fastnat för. Lite gammelsynth på lite nytt sätt.

Har kommer ett band som sager sig vara inspirerad av faglelsang (namnet kommer fran en sjofagelart) och iom att jag ar omgiven av diverse fjaderfan konstant sa passar det bra. Detta ar en b-sida fran en singel som kom i januari, “Annie, Let’s Not Wait”. Pa samma singel finns aven en galen version av Franz Ferdinand’s “Take me out” som jag nastan valde pga av min bojelse for annorlunda covers. Men denna lat ar sa fin sa det gick inte att valja nagon annan.

Man gillar ju Brian Eno, och man gillar ju John Cale. Och då gillar man såklart också kombon. Speciellt i den här stråkstinna lilla experimentpopbakelsen från gemensamma albumet “Wrong way up” som kom ut 1990. För sjutton år sedan. Tänka sig.

..inte en siffra rätt, men jag ville bara del veckans låt med mig….efter sju sorger och åtta datorer. Snart ska jag vara med på “riktigt” igen. Låten fins i Kittes Kebabtråd här numera. Hola Compadres!

Ja ni gött fölk. Efter föra veckans succè måste jag på nåt sätt toppa det och jag hoppas jag gört.

Ps Detta är en cover av en gammal tysk 70-tals dänga, är det någon som vet vem gjort originalet? till ex Johan Fransson.
Förresten Kai tack för ölen på Sejdeln förra veckan jag ser det som betalning istället för en Kaivinaren.

Puss och kram.