Veckans Låt

Mitt bidrag till veckans synthsajt blir Melotron. Hård dänga på strobbdansgolvet.

Jens hade för ett tag sedan en låt med Grandaddy som sin Veckans. Jag tror att det var kort efter att Jens följde med mig för att titta på en stereo. På vägen till Hi-Fi-klubben gick vi in i en skivaffär eftersom jag hade glömt att ta med egen musik. Där hittade vi en skiva med Grandady som vi båda hade missat. Det var ju abslout inte mer än rätt att det var Jens som la upp en låt med Grandaddy efter den händelsen och inte jag, eftersom han alltid varit ett större fan. Men jag har haft den där skivan på min hårddisk sedan dess och nu i veckan slumpade jag igenom mina Mp3-or när “Where I’m anymore” från den skivan kom upp. Och nu fattade jag att det var den låten som har satt sig bäst och som numera är min favorit från skivan. Och den får det bli. Den är min Veckans. För den är så mysig.

“Shoegazing är en musikgenre där sången ofta är otydlig och rytmiskt insvept i tunga gitarrer och trummor. Namnet fick genren på grund av att bandet under konserter sällan mötte publikens blickar utan istället tittade ner på sina skor.”

 Detta är bara helt underbart.. måste leta fram mina gamla teddy shoes och stirra på dem medan denna är på i bakgrunden.

…1990, kommer ni ihåg den?

En låt med en passande titel, till en så vacker dag som idag, (20 grader o Sol i gbg).

Här kommer bandet Vietnam med låten Summer in the City. Gå ut i solen nu, ta med engånsgrill, bag-in-box och ett ätbart djur indränkt i lämplig marinad.

När tjejen kom hem från Tokyo hade hon med sig en skiva med blandad japansk musik. Det visade sig vara ganska ojämn kvalitet men ett par spår fastnade. En av dom var låten Splash med ett band som heter Rekindle. Har ingen koll på dom alls men deras förföriska läspande är svårt att få nog av. Håll till godo!

Jag hade funderingar på att dra upp en låt från Ukrainski, den gamla tiotummaren där Wedding Present tolkar gammal Ukrainsk folkmusik tillsammans med ett par gästartister. Jag tänkte att det kunde passa, men inte helt otippat var det inte sådär vansinnigt kul när jag väl rotat fram den ur backarna. Då är det här betydligt roligare. Windmill är Matthew Dillions soloband, och debutalbumet “Puddle City Racing Lights” kom ut för några veckor sedan. Det är ett album fullt av samtida referenser, kanske i första hand till Flaming Lips och en något mindre galen Daniel Johnston. Här finns gott om pianon och stråkar och annat som gör Arcade Fire glada. Och The Earlies kompar. Lysande.

Arcade fire eller Afghan Whigs, det är frågan.. det blir Afghan whigs! Har precis återupptäckt detta makalösa band, o spenderat många timmar med att lyssna igenom den samlade kollektionen. Det är riktigt bra. Ärligt o fint. Hårt o mjukt. Falskt o rent.. Tim (min son) har dessutom meddelat att han tycker dom är gaaaanska coola (inte fullt lika coola som Kiss, men ändå…), detta gör väl att beslutet känns extra bra kanske…

Forsta gangen jag horde Shout out louds sa alskade jag det. Efter det foljde en period da jag tyckte det var trakigt, forutsagbart och daligt. Det ar val fortfarande inte helt nyskapande men jag gillar denna laten. Kanske for att den paminner om The Cure i sina lagom glada stunder. bandet slappte en ny skiva igar? men denna lat ar fran e.p:n som foregick den. E.p:n innehaller aven en trevlig “fylle lat”, “Streams of whiskey” som gors tillsammans med Essex green. Den far en att vilja besoka en Irlandsk pub och skrana i kor.

Mitt bidrag till synthsajten Veckans låt blir en udda variant av electronica från USA. På den briljanta sajten Raven Sings the Blues har vi hittat finfin obskyr musik förr.
Jag fastnade för Melt Me från deras kommande album Dandelion Gum.

Vi har precis kommit hem fran en 5-dagars vistelse i Las Vegas. Det ar tidig morgon och vi ar lite slitna. Det var omtumlande i Vegas. Det maste vara den sjukaste staden i varlden. Jag har inte tankt sa mycket pa Veckans. Men upp skall en lat. Det ar musik overallt dar. Pa gatan nar man gar finns det hogtalare som foljer en men musik, i hissen och pa hotellet har de musik. Man skulle kunna tro att det vore soft, loj, trakig hissmusik men inte. Forsta dagen nar jag gick ner till hotell casinot stod jag och undrade vad jag gjorde bland allt ljus och pling plong strommade Love song med The Cure ur hogtalarna. Jag kande att allt var bissart. Sa den laten blir det.

Det kan inte bli så mycket bättre än så här. Mick Karn (Japan) och Peter Murphy (Bauhaus) hade ett litet sidoprojekt en gång i tiden. Det var dömt att misslyckas från början, totalt olika som människor, så olika att de nästan aldrig sågs under inspelningen, utan skickade band mellan sig (lång innan the postal service). Skivan blev väldigt mycket dyrare än vad Begger´s Banquet tänkt sig och sålde ingenting.. ingen bra kombination. Men resultatet är imponerande.

Det känns som om Caarmé gjort sin sista spelning tusen gånger. Hot eller ambivalens? I alla fall verkar det som Pusterviksspelningen för ett tag sedan faktiskt var den sista.
Nu har MPTP bildats, sångaren Carl Ingmar Andreas Carlsson och gitarristen John Ola Håkansson kommer upp med en fantastisk låt, Jim Morrison. Jag väljer att lägga upp remixen av Ziegeist.
Enjoy!