Veckans Låt

Livet känns så underbart bitterljuvt med denna i öronen en kulen fredag.

Det är riktigt lökigt väder, men det är ändå fredag så jag drar till med en partylåt. Fråga mig inte hur det blev så här, men jag har haft den på hjärnan sedan i förmiddags.Crank it up, babies n gentlemen. Lite oväntat, men jag ger er - Alice Cooper…

Nu skulle jag kunna påbörja mina sedvanliga långrandiga utlägg om hur grymma jag tycker KLF var, men jag tror jag undviker det den här gången. Ni kan istället kolla när dom eldar upp en miljon pund i kontanter, eller ladda ner The Manual för lite helgläsning. Perfekt om ni får tråkigt i helgen här uppe i norr.

I kväll skulle jag varit Dj på en fantasisk klubb som huserar på Röda Sten. Klubb Hugo. Det handlar om hundar som tillsammans med transvistiter, sjuksköterskor, skolpojkar och annat löst folk visar spektakulära hundmodetrender, en underbar show. Förra gången var spektaklet en panel bestående av skyhöga olle ljungström, topsten och ett par bisittare, dessa satt (självklart utklädda) och svarade på frågor, mellan himmel och jord av en champangedrickande publik. Var hundtemat kom in i det sammanhanget är det ingen som riktigt vet. Succé. Som sagt, min djsession är inställd ikväll, och dom andras också till följd av att klubben uppenbarligen är inställd. Det skulle varit en battle, och jag hade laddat upp med who let the dogs out, pittbull terrier osv. Ärligt talat känns det lite skönt att det inte blev av, nu kan jag istället slappna av till Idol och under denna dag bara ägna mig åt musikaliska toner som jag faktiskt gillar. Mitt låtval har således ingenting med hundar att göra.

Ibland vill man inte ha mening. Ibland vill man inte ha innehåll.
Ibland vill man fan i mig inte ha någon jävla eftertanke eller någon satans poesi.
Ibland vill man bara höra ”The Killer” hamra pianotangenter och gasta om att det är läge att börja supa.
I rätt läge kan det rent av vara det enda man, egentligen, behöver.
Så enkelt. Så genialt.
Men framför allt – så infernaliskt svängigt.
Denna evergreen har tolkats av lika många artister som det gått år sedan den skrevs.
Men det här är och förblir min favoritversion.

Jag har blivit aterbesatt av en skiva och kan inte sluta lyssna.
“Out of the Angeles” ar helt fantastisk och har kommer titelsparet.
Passar aven bra i dessa tider da vissa har kopt biljetter for att se gamla hjaltar som later som Amusement parks on fire vill lata och later ocksa for den delen.
Medan jag sitter fast har pa min lilla prick i oceanen.

Johan nämnde Arp i ett tidigare inlägg när han istället valde något annat. Jag tar mig friheten att lägga upp en låt av Arp. Det var inte lätt att välja låt, för de flesta låtarna är bra och ganska olika.

Jag får en känsla av att ungefär så som Arp låter skulle Kraftwerk kunnat göra “idag”, eller efter åttinånting, om de istället för att bli poppiga valt att gå mot det mer ambienta och instrumentala. Jag rekommenderar starkt Arps skiva In Light.

Egentligen har jag ingen speciell veckans lat och hade tankt att kanske skippa att lagga upp men jag satte mig ner och tankte efter vad jag lyssnat pa.
Lotten foll pa en lat som gjort mig glad och ar lagom helgtrevlig…

…skulle jag det, till det här, men min blåa svullna korpen-fot hindrar mig dessvärre. Men funderar på att ta ett av ortopeden i Mölndal utskrivna smärtstillande o dansa i huvudet en stund och då givetvis till Saint Etiennes underbara indiedansversion från 1990 av Neil Youngs ”Only Love Can Break Your Heart”.

Det var Lukas som spelar bas i mitt band som hade med den här låten på en bland-CD vi satte ihop när vi skulle åka spela för ett par år sedan. Nu hittade jag den igen. Passar bra en fredag när man känner sig lite seg och mest vill sitta och gömma sig tills det är dags att gå hem.

Totalt becksvart.. jag fattade ingenting.. detta som var en av mina första stora konserter, Cure i globen någon gång ett tidigt nittiotal, med ett förband som jag inte visste så mycket om. Förbandet kom upp på scen, fast det såg man endast genom att de tändes ficklampor på scenen.. sedan brakade det värsta gåshuds ögonblicket jag upplevt ut.
Det var så bra så att jag än idag inte minns något speciellt av Cure spelningen och då var detta kvällen som jag längtat sönder och samman fram till dess. Jag våndades iof över att tvingas höra den stora ”hiten” Friday, I´m in love.. jag verkligen hatade den och gör det än.
Men detta mina vänner.. är endast gåshud!

I det gamla livet, när internet inte var uppfunnet, var det knasigt svårt att komma åt rariteter utan de rätta kontakterna.
1991 hade jag inte så många kontakter alls. Men jag ville så desperat gärna höra den nya Depeche Mode-låten som det tisslats om.
Och Wim Wenders-soundtracket där “Death’s door” fanns med var inget som de lokala skivnasarna i Norrköping tog in.
Så jag blev medlem i Depeche-fancluben Bong. Ett projekt i sig. Det skulle gås till banken och has med målsman (mamma) och skrivas checkar på överföringssumman från svenska kronor till brittiska pund och gud vet vad. Detta var, mind you, innan Visa-kort och internet.
Men så damp första medlemstidningen ner i vår brevlåda i Klockaretorpet. Inplastad. Med en flexi (flexi!) på nya Depeche-alstret “Death’s door”. Jag lade den vobbliga tingesten på skivtallriken och kröp upp på min säng.
Och fattade ingenting.
Vad fan var det här för skit?
Jazz! David Lynch! Trumvispar!
Jag var 15 år och ville att allt i världen skulle låta som “World in my eyes”.
Åh, så lite man begrep på den tiden…
Det tog några år, sedan lyckades faktiskt Depeche själva göra låten någon form av rättvisa.
Live, visserligen. Inför en publik som inte fattade ett jota (den hade inte ens dykt upp som b-sida på “Condemnation” än).
Men ändå.
Och jag gillade det. Gillade det avskalade Wilder-pianot, gospeltanterna och Martin Gores överteatraliska leverens av texten.
Det är den versionen som jag vill dela med er. Live i något som heter Lievin (eller liknande) 1993.
Ett extra plus för Martin Gores fantastiskt roliga Mr. Bean-”thank you” på slutet.
En fin liten sång.