Knackelibank på dödens port
I det gamla livet, när internet inte var uppfunnet, var det knasigt svårt att komma åt rariteter utan de rätta kontakterna.
1991 hade jag inte så många kontakter alls. Men jag ville så desperat gärna höra den nya Depeche Mode-låten som det tisslats om.
Och Wim Wenders-soundtracket där “Death’s door” fanns med var inget som de lokala skivnasarna i Norrköping tog in.
Så jag blev medlem i Depeche-fancluben Bong. Ett projekt i sig. Det skulle gås till banken och has med målsman (mamma) och skrivas checkar på överföringssumman från svenska kronor till brittiska pund och gud vet vad. Detta var, mind you, innan Visa-kort och internet.
Men så damp första medlemstidningen ner i vår brevlåda i Klockaretorpet. Inplastad. Med en flexi (flexi!) på nya Depeche-alstret “Death’s door”. Jag lade den vobbliga tingesten på skivtallriken och kröp upp på min säng.
Och fattade ingenting.
Vad fan var det här för skit?
Jazz! David Lynch! Trumvispar!
Jag var 15 år och ville att allt i världen skulle låta som “World in my eyes”.
Åh, så lite man begrep på den tiden…
Det tog några år, sedan lyckades faktiskt Depeche själva göra låten någon form av rättvisa.
Live, visserligen. Inför en publik som inte fattade ett jota (den hade inte ens dykt upp som b-sida på “Condemnation” än).
Men ändå.
Och jag gillade det. Gillade det avskalade Wilder-pianot, gospeltanterna och Martin Gores överteatraliska leverens av texten.
Det är den versionen som jag vill dela med er. Live i något som heter Lievin (eller liknande) 1993.
Ett extra plus för Martin Gores fantastiskt roliga Mr. Bean-”thank you” på slutet.
En fin liten sång.
Attached Files:
Martin Söderström, November 23rd 2007 at 12:21
1 Jens Hellqvist | November 23rd 2007 12:55
En mycket fin liten låt i en bra version. Man älskar Wilder-pianot. Det var ta mig fan nåt helt annat på hans tid ändå.
Roligt med tidsresan bakåt och påminnelsen om de tunga tider som rådde för en musiknörd för 20 år sedan. Vilket krångel!
Bonusinformation: Faktum är att Andreas och jag hade varsin “byta-depeche-rariteter” katalog eller tidning eller vad man ska kalla det där vi listade alla våra kassettband innehållandes olika remixer, livekonserter och soundchecks i VÄLDIGT varierande ljudkvalitet. Min hette, tufft nog, Interface. Andreas hette… Fan, jag minns inte. Andreas?
2 Göran Tällberg | November 23rd 2007 13:51
När denna kom så kändes det som att bandet försökte luras.. vad fan var detta. Men idag så är det en liten pärla som värmer.
3 Jakob Åberg | November 23rd 2007 17:28
Jag minns också att man hade svårt att ta till sig den där gospelgrejjen från början. Nu känns det ju gjutet. Jag vet att jag har den här låten på någon skiva, men den finns väl inte med på något album? Det måste vara en B-sida.
4 Jakob Åberg | November 23rd 2007 17:29
Condemnation-singeln tror jag att det är.