Veckans Låt

Sitter här på jobbet med huvudet fullt av data data och undrar lite försiktigt vilken färg/form datan skulle ha om den rann ut ur örat på mig. Grabbarna i Spoon har uppenbarligen samma bryderier som jag och det har manifesterat sig i låten My Mathematical Mind. Eller det är vad jag tror, har inte lyssnat så noga på texten.

Calla är ett band jag av någon anledning tänker mig ska vara spanskt, men som egentligen är från New York. Märkligt nog har Wayne Magruder (som programmerar och spelar trummor) sammarbetat med Main från tidigare inlägg, och någonstans tycker jag faktiskt att det satt sina spår. Det är oftast natt eller skymning i Callas värld, och det är inga skivor för den uppsluppna förfesten inför en Happy Mondays konsert i Malmö dom gör, men när man är sugen på något bittersött (och när är man inte det) så är det inte alls dumt att dra fram en Calla-skiva.

Det kan verkligen kännas sjukt, magstarkt och gud vet allt. Och jag har inte blivit nazist eller rasist, inte ens speciellt kriminell. Men Greven och hans gäng gör ju fantastisk musik. Lyssna på titlarna: Hvis lyset tar oss, Inn I slottet fra Droemmen, Det som en gang var, Tomhet. Så vackert. Man vill krypa ner i den mystiska, norska skogsmarken och vila, kanske för evigt. I känslan av att Greven smyger omkring yxklädd och med blodvittring, fruktande för sitt liv trycker man vidare, förklädd till stubbe.
Tyvärr blev mina valmöjligheter begränsade av att låtarna är så vansinnigt långa-och då väger lite för mycket för att läggas upp. Kvaliteten är ju svår att sänka eftersom det redan är ett mustigt, repigt, skränigt och effekttrasigt mybloodyvalentinessound, skönt.

…ett band som hette Loop. Loop spelade trevlig musik. Musik som man till exempel kunde knarka till, åka bil till, dricka alkohol till, somna till eller promenera till. Loop splittrades tyvärr sedemera och ur Loops spillror reste sig två nya band, ena halvan av Loop blev Hair and skin trading company och andra halvan bildade Main. Om Hair and skin trading company kan jag inte säga så mycket, jag köpte första plattan “Jo in Nine G Hell” 1992 och den var helt okej. Om Main däremot kan jag säga lite mer. De började med att göra två bra och snygga 12″ vinyl-ep vid namn Hydra och Calm som senare bakades ihop och släpptes som en fullängdare. Efter det så kom Dry Stone Feed, det första albumet som igentligen var ett mini-album på fem låtar, ett mycket trevligt vax som andades Loop, men redan här märker man vart åt det barkar, det blev mer tystlåtet, ambient och svävande. De skapade snart sitt eget tema, “Drumless Space” och skivorna Motion Pool, Firmament I och Firmament II är riktigt bra men lågmälda. De släppte också en skiva med namnet “Hz”, vilket var en passande titel.

Jag fortsatte köpa deras skivor ett tag och låten som jag väljer till veckans är ju helt grym, och kommer från “Dry stone feed”. Den här låten har jag tänkt på att ha med sedan Veckans begynnelse, och nu är tiden inne.

Inga originalitetspriser alltså, för här är tredje inläggt med en Sambassadeur-låt från nya albumet “Migration”. Lysande åka-bil-indie!

När jag var tio ungefär fick man låna med en gratis VHS med diverse musikvideor och reklam när man hyrde en videofilm. På ett av dessa tejper fanns Siouxsie Sioux med. Inte med sina Banshees utan med sidoprojektet Creatures.
Den där låten (som visade sig vara en cover) har alltid legat och gnagt i bakhuvudet, och jag var tvungen och plocka fram den igen. Here goes…

I söndags morse vaknade jag med en blodig fläskläpp och en präktig bakfylla. Raglar efter mobilen och frågar polaren vad fan det va som hände dan innan!? Ah just ja, jag “snubblade”. Lägger mig i sängen och ringer min flickvän sedan sex år som nu pluggar distans. Hon verkar lite konstig och efter lite tjafs konstaterar jag att hon vill göra slut. Jag arg, luren pang på, inte hört av varandra sedan dess.
Nej det är inte en Bukowski roman. Det är mitt liv just nu och den låt som fått störa dom värsta grubblerierna är Goin’ Home. Både i öronen och på gitarr för barnen på jobbet. Komiskt nog har jag Dinosaur Jr kopplat till två-tre uppbrott av hög rang och ett minne av mig själv full och gråtandes vid giget på Vattenfestivalen för sådär tio år sedan dyker upp. Ja ja. Jag skulle nog kunna skriva mycket mer men gränsen är nog passerad för länge sen…

Jag gillade inte Muse först. Men undan för undan har de likt många andra band jag hade problem med från början sparkat undan benen på mig. Och det här spåret från senaste skivan är nog det bästa jag hört i år. Det är Andreas-musik! Nu är jag tillbaka, tack Freddan!

I helgen målade jag äntligen om min före detta terakottaorangeröda svampade hall hemma på Tredje Långgatan. Det var fan på tiden kan jag säga. Dessvärre känns det som att den grå färg jag valde drar en smula åt blått, vilket är irriterande med tanke på att jag i färgaffären klart och tydligt klargjorde att jag ville ha en helt neutral grå som inte stack iväg åt lila eller mot någon lingon-med-mjölk aktig sörja. Jag vet inte. Men i vilket fall - medans jag målade i lördags kväll lyssnade jag på Indochine, ni vet det gamla franska bandet som hade en stor hit i Sverige 1983 med låten Kao Bang. Bandet lever och frodas än idag, och släppte så sent som förra året en ny skiva. Och det dom presterat på denna sida millennieskiftet är minsann inte alls dumt på sina håll. Jag kan heller inte låta bli att tjata lite om parallellen jag så gärna vill dra till Kent - dom här båda banden är ju som bröder, både vad gäller inhemsk storhet och hur dom låter. Det pratas aldrig om det, men det är väl antagligen på grund av att Indochine är lika små i Sverige som Kent är i Frankrike. Och så är ju Indochine mycket bättre.

Magnetic Fields har en gjuten plats i min skivsamling så jag har varit sugen på att ta med något här ett tag. Tyvärr har det varit snålt med ny musik från det hållet, Stephin Merritt verkar ha fullt upp med sjuttio andra sidoprojekt. Så då tänkte jag lägga upp någon med The Gothic Archies, som är vad han kallar sig när han gör musik till barnböcker. Tyvärr lyckades jag inte få ner något i tid (har bara skiten på m4p eller vad det låsta iTunes formatet nu heter). Sista utvägen blev att ta en Magnetic Fields-cover istället, Take Ecstacy With Me är en riktigt skön låt och Chk Chk Chk gör den rättvisa.

Det känns helt galet att det är fredag i min lilla värld. Har legat utslagen i några dagar. Veckan startade fantastiskt, magen i kullerbyttor , volter, totalt UPPROR, och som följd feber och värk, jag misstänkte också att alla organ i hela kroppen slagits ut med en smäll. Big bang, så var det slut. Har hört att det kallas något med vinter…Så på skakande ben känns fredag som, tja, tisdag. Under min tid invirad i täcket funderade jag på om jag åtminstone kunde förlora några sköna kilo, men nej nej inte ens det. Jag önskar inte ens min värsta fiende denna sjukdom, jordens helvete. Men akta akta, den sprider sig som en löpeld, och ingen går säker. Tvätta händerna ofta, ät hela vitpepparkorn, drick resorb, kyss ingen främmande och slicka inte på konstiga föremål.
När Göran la upp I am X, var min plan detsamma. Jag var självklart positiv men kände mig lite snuvad på ideén. Nu är inkubationstiden slut. Så jag lägger helt enkelt upp Kiss and swollow.

Min iPod är mitt bästa köp någonsin, brukar jag säga. Shuffle-funktionen (eller “blanda spår” som det heter i min variant) är Guds gåva till den late musikälskaren.
Denna fantastiska tingest i kombination med nämnda funktion får en att återupptäcka saker man sedan länge glömt bort.
Som Galaxie 500’s fantastiska version av “Isn’t it a pity”, till exempel.
Det var tisdag, det regnade snöblandat elände och tunnelbanan var sen. Livet kändes allt annat än fantastiskt.
Ipoden i fickan. Snurr, snurr på hjulet - ett litet klick på den runda knappen och… plötsligt detta.
Jag försöker inte lura i er att Galaxie 500 var ett fantastiskt band, för det vore lögn.
Men den här luktar fortfarande blandband, tonårskänslor, pojkrum och sjukt stora te-koppar när jag hör den.
Inte en överflödig sekund, inte ett onödigt grepp. Bara rak, vobblig indierock med ett lite för stort hjärta för sitt eget bästa.
Ingen fredagslåt, måhända. Men det är såhär min vecka sett ut. Och låtit.
/ Martin