Veckans Låt

eller vad dom nu heter ser ut att ligga högt på topplistorna denna vecka. Jag håller i o f med. Skitbra.
För ett tag sedan var det en kille som jag känner ytligt som undrade om jag kunde fixa ett spelställe för Wendy James i Göteborg, helt sjukt tänkte jag. Självklart, det här är fantastiskt. Sen började jag tänka på det mer, och fan, det kan ju vara hur risigt som helst. Uselt och pinsamt till och med. Nu börjar tiden rinna ut och jag har hållit mig ifrån hans fråga. För detta går ju inte att slå, igen.

Man skulle haft en Raveonettes-låt på lut så hade man varit med i matchen. Nu blir det Of Montreal istället.

Dags för nostalgi. Denna låt sammanfattade och knäckte hela genren. Sen hade inte bandet mer att komma med. De fick väl med allt som behövdes i detta alster. Skål!

Här kommer dagens andra Raveonettes-låt. Det är inte varje vecka det bjuds på två låtar av samma artist, men denna luciavecka i nådens år 2007 är det alltså dags igen.

Som en del av er vet var jag buttert och introvert skeptisk till Raveonettes under ett och ett halvt år. “Dom har ju bara snott allt” kunde jag gå omkring och muttra iklädd någon gammal urtvättad Jesus & Mary Chain t-shirt. Men som dom snor! Jag blir på så jävla gott humör av detta. Trevlig helg på er allesammans!

David Sylvian.. bara namnet får mig att rysa. Denna man som skapat musik som inte bara i min ungdom var ledmotiv för livet, utan även nu.. med bland annat Nine Horses. Tyvärr så missade jag honom i Stockholm och det grämer mig oerhört. Jag tittade genom låtlistan här på veckans och jag blev förvånad att det inte finns något med denna man här. Jag är säker att ni andra lyssnat på något av banden han varit medlem i.. om inte så får ni en av världens vackraste låter här.

Tranås, so much to answer for…
Allt som kom från den lilla staden vid länsgränsen Småland/Östergötland var inte Hyland, indierock och pälsjackor.
Tranås har mer på sitt samvete än Sing Lee, The April Tears och, enligt uppgift, södra Sveriges godaste pizzor.
Från denna lilla bygd kom även en syntduo med drömmar om galaxer, stjärnor och vetenskap.
Jag talar självfallet om Children Within.
En duo som på många sätt sammanfattar vad som är så förbaskat roligt (ytterst oavsiktligt, självfallet) med syntmusik, dess utövare och deras fans.
Alla pusselbitar är ju där.
Den högtravande lyriken, gärna med många svåra ord.
Den närmast patenterade dystersången som gärna skulle låta som att sångfågeln satt en klädnypa över näsan.
Och, förstås, drömmarna om rymden.
Skåningarna i S.P.O.C.K var inte de enda svenska nebulosasyntarna.
Children Within kom på god andra plats.
Visserligen var CW mer Fuglesang än Han Solo, mer SMHI än Star Trek.
Ett smakprov ur texten:
”Tell us why should we try
To find similar lifeforms
We will never find
Beings like us in this vast extent”
Således. Här får ni lite småländsk spacepop, en regnig fredag strax innan jul.

Direkt under Seal i min MP3-samling hittar vi Sebastien Schuller. Sabastien är en fransk filur som inte gör så mycket väsen av sig sådär till vardags, men en gång gjorde han det och då blev det en skiva. På den skivan finns dagens låt, Weeping Willow. Inom ett år ska han göra väsen av sig igen med en ny skiva, väsnas Sebastien om på sin hemsida.

http://www.youtube.com/watch?v=DzUGSLmA4Io

Bandet med det latt pretantiosa namnet Film school har slappt tva, enligt mig, fantastiska album som gatt mer eller minre pa repeat denna vecka. Att fran alla dessa latar valja en ar svart. Jag borjade dagen med att ta ner det till nio latar och jag har nu fatt ner det till sex stycken. Sa jag vet nu i skrivandes stund annu inte vilken det blir. Spannande.
Sex blev tio sa nu ger jag upp och tar den kortaste laten och for att tamburinen ar fin och basen ar cool.

Jag gillar Raveonettes. Visst, de kanske har snott hela konceptet från Psycho Candy men det är ju bra. Nu har de släppt en ny platta och självklart kör de på i vanlig ordning. Här en bra bit från plattan, som känns lite julig dessutom och om inte denna låt räcker så lyssna på första låten här

Kanske jultema nästa vecka?

Men idag har vi firat dagen lång, min kära bror Albert har tagit sin kandidatexamen på HDK, med bravur. Så hela familja har festat loss, och det fortsätter. Så en hyllning till Abbe är självklart en Charlatans låt, som han dessutom själv önskar, och han knyter ihop säcken med historien om att han hörde den första gången efter att ha snokat i mitt flickrum.
Hurra Albert!

Det är mycket Clash för mig nu. Jag spelar som tidigare nämnt in en platta med Eas, ett av Sveriges största fan av bandet. “The Guns Of Brixton” är ju ett fantastiskt spår från “London Calling” plattan, det enda spåret där skrivet av generationens James Dean -Paul Simonon, samme man som slog sönder sin bas på det berömda omslaget - Elvis travesti dessutom. Simonon var väl den i Clash som först hittade Jamaica, tack vare uppväxten i Brixton.

F ö tipsar jag gladeligen om Julien Temples (han gjorde även “The Filth And The Fury” om Sex Pistols) dokumentär om Joe Strummer -”The Future Is Unwritten”. Joe Strummer var en stor man.