Veckans Låt

Jag har försökt, men jag kan tyvärr inte posta nånting annat än ännu en Bright Eyes låt den här veckan också. Det har varit en sån vecka helt enkelt… Det stod och vägde mellan den här och Something Vague från Fevers & Mirrors. Varför är det så att om man känner sig nere så spär man gärna på det med alla medel man känner till? Inte så att man sätter på Mr. Bombastic och hoppar av sig skiten precis! Och han är ju bra på att hjälpa en med deppiga bilder Oberst… Nästa vecka ska jag sikta på att ha med en skuttigare låt (och KANSKE inte Bright Eyes;-))!

Jag utlyser ännu en liten listhistoria: Fem favorit depp-låtar.

För er som saknar tonsättningen till mitt inlägg Klevakrossen på Kollaps, Varsågoda:

(Och det var då faen vad alla var kortfattade idag!)

Igår kom kitte på besök. Vi gick ut för att käka och ta en bärs. Det blev ett hundratal.

För att det är såhär det känns.

Ytterligare en låt via Raven sings the blues. Trevligt och släpigt.

Ny skiva med bra och langa latar.
Har har ni en av dom.

Hon heter potatis.

Sen vart man… Drar till med en singel från Cassadaga. Lite tråkigt kanske, men är man sen så är man. Bright Eyes är kanske ett av dom få banden som jag får för mig handlar om mitt liv ibland. Inte så bra kanske… Hade varit bättre med nån hip-hop som snackade tits & ass och skumpa och cash å sånt!

Jens har påpekat att jag varit lite frånvarande från veckans, och med orden lägg upp vad skit som helst gör jag just det.
Mitt val dena vecka föll på en liten trudilutt kan man väl kalla låten, komponerad av Andy Bell med tillfälliga New Order komplex. Gillar den dock på nåt jävla vänster.

Jag tycker det är underbart! Men lite läskigt, liksom att man blir äldre och äldre jag är dirty one i morgon.
UUUUU

..är självfallet den bästa filmen nånsin. Eller en av de tre. I vilket fall: Baz Luhrmann är ett geni i ordets rätta bemärkelse. Moulin Rouge om något strök väl ytterligare under det.

Jag valde för ett par år sedan att sätta upp “Strictly Ballroom” som musikal/dans/teaterföreställning. Det är antagligen det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag älskar pardans, flamenco/paso doble, snyggt koreograferad dans. Jag älskar alla former av rebeller. “Strictly Ballroom” har allt det. Avslutningen i filmen får mig ALLTID att gråta en tunna.

12 utsålda föreställningar, en häpnad publik som talade om “U2 möter skolteater” & “det här går inte göra med 11-åringar”. Kungliga musikhögskolans utsände sa att föreställningen var i full klass med det bästa de gjorde. “Utom denna värld så bra”. Och ja, nu skryter jag. Men jag var stolt att vara upphovsman och regissör till dessa superbegåvade kids.

Och till “Quizas Quizas Quizas” eller “Perhaps Perhaps Perhaps” dansade Dario & Marie-Isabelle en rumba som ingen som var där glömmer i första taget.

Fotnot: Jag hade självfallet hjälp under ett år med koreografin av en ytterst begåvad dansare.

Fotnot 2: Detta var INNAN “Let´s Dance” började sändas…

Jag har slutat snusa men har vissa regler för när det ändå är okej att ta en snus. Hela regelverket baseras på att det då och då uppstår “special occasions” då det är tillåtet att unna sig. Vid öl-drickande om det ska drickas tre eller mer. Vid påtaglig stress. Om vi vinner i korpen. Ibland uppfinner jag nya klausuler som t.ex. om jag ätit mig mätt på kött, om någon bjuder utan att jag ber om det, efter klockan fem på en fredag. Listan kan göras lång. Det här är nartuligtvis ett värdelöst sätt att sluta snusa och jag vet att jag inom en månad kommer ha en dosa i fickan igen. Det mesta pekar på det. Det ändå som antyder något annat är att jag har hittat en alternativ drog. Synth-slingan 01.32 in i följande låt av Field Music som är Sunderlands motsvarighet till Of Montreal.