This is the way, step inside
Har inte lyssnat så mycket på Joy Division sedan jag låg hemma i pojkrummet med diktboken nära till hands, missförstådd och självförvållat ensam. Då var musiken bara ett soundtrack till en känsla som jag idag, inte ens om jag försöker kan nå igen. Det var ingen vacker syn att växa upp, det var ensamt, romantiskt och naivt.
Nu när husguden Corbijn gjorde filmen som alla sett så kom musiken tillbaka igen, men denna gång har jag inte kvar det naiva filtret om mannen Ian Curtis, även om jag i pojkrummet såg upp till den som hade gjort det mest förbjudna man kan göra i en kristen värld, att ta sitt liv.
Nu är det mer påtagligt, det är mer under huden. Filmen berörde mig massor och genast ville jag veta mer. Köpte boken som ligger som grund till filmen ”Touching from a distance” av Deborah Curtis och om filmen var under huden, så är boken under nerverna.
Kommer nog aldrig kunna lyssna på Joy Division med det gamla naiva filtret, så det blir som att lyssna på allting om igen. Fast denna gången utan den romantiska föreställningen från tonåren..
”Asylums with doors open wide,
Where people had paid to see inside,
For entertainment they watch his body twist,
Behind his eyes he says, ‘I still exist’.”
Attached Files:
Göran Tällberg, February 15th 2008 at 15:26
1 Jens Hellqvist | February 15th 2008 16:03
Fantastisk låt, fantastiskt band, bra film. Det ska tydligen finnas en ny, renodlat dokumentär film om Joy Division. Nån som sett den?
2 Martin Söderström | February 15th 2008 16:44
Bättre än såhär blir det knappt.
3 Göran Tällberg | February 15th 2008 19:02
Har också hört talas om den, värt att kolla upp.
4 Frida Sjöstam | February 15th 2008 22:42
Det vill jag veta, NU!
5 Fredrik Broberg | February 16th 2008 11:29
Hahaha. Jag såg om 24 Hour Party People efter att ha sett Control. Bara för att se skillnaderna i porträtterandet av Curtis, och jag måste säga att snubben som spelar honom där gör en UUUSEL insatts!
6 Jens Hellqvist | February 16th 2008 11:54
Ja eller hur. Innan Control levde jag i villfarelsen att 24-Curtis var välspelad och bra. Så är det ju inte alls upptäcker man snabbt när man ser om 24 hour party people. Men filmen innehåller iallafall en av mina favoritscener; när New Order repar/skapar Blue Monday.
7 Andreas Jismark | March 7th 2008 16:40
Det är dags att nån sätter ner foten och påpekar att trummorna låter som en kakburksorkester och gitarren som en tvättmaskin. Spelat av två tolvåringar på svampar som fått feeling. Kanske är också basen kopplad genom en läskapparat.
I övrigt tycker jag det är en väldigt bra text Göran. Jag trodde först att det var herr Söderström som skrivit den. Och du ska du veta att det är en stor eloge till dig!
8 Fredrik Broberg | March 8th 2008 02:07
Jag håller nog fan med dig Andreas. Jag har lyssnat på mycket fucked up skit i mina dar, men jag har nog lite svårt att förstå en del av Joy Divisions storhet. Lite fritidsgårds jam ibland faktiskt. Men bra saker har dom ju självklart gjort också.
9 Martin Söderström | March 8th 2008 11:38
Jismarks uppenbara försök till provokation biter inte på mig. Happy thoughts, happy thoughts….
Men du ska ha en kram för elogen. Till Göran (och då indirekt till mig) alltså.
10 Jens Hellqvist | March 9th 2008 13:50
Nej du AJ det biter inte på mig.
11 Göran Tällberg | March 10th 2008 14:39
Hela denna vågen av musik var uppbyggd kring kakburkar och producenten Martin Hannet var helt såld på dessa ljud. Tack för komplimangen.