Veckans Låt

Såg nyligen filmen ”The brave one” och den drabbade mig hårt. Jodie Foster gör, kanske, sitt livs roll. Och den var så mänskligt varm och smutsigt desperat på samma gång. Och jag lät all cynism stå åt sidan och slukade alltsammans rakt av.
Som någon sorts röd tråd i filmen löper Sarah McLachlans ”Answer”. Som tröst, som en flytande voice over, som en väg framåt. Och jag dog en smula när jag hörde den.
Det var länge sedan nu som jag satt och kikade på eftertexterna och pausade för att ta reda på vad en viss låt heter. Det gjorde jag nu. Detta är resultatet.
Om Sarah McLachlan vet jag inte ett dugg. Hon kanske är Kanadas svar på Eva Dahlgren, vad vet jag. Allt jag vet är att den här låten går på repeat hemma nu, och att albumet den tillhör är i samma stil och mycket mycket fint.

Jag såg filmen “Juno” i helgen, och gillade den en hel del. Lite överdriven på sina håll, men fin och glad på ett skönt söndagsvis. Och så fick man ju återigen en påminnelse om att Moldy Peaches verkligen hade sina ljusa stunder. Nu var det inte denna låt som var med i filmen, utan “Anyone Else But You”, men det spelar ingen roll. De är lika lakoniska här.

..på att Magnetic Fields nya skiva Distortion är en riktig pärla. Frida hade med en låt för några veckor sedan, jag fyller nu på med California Girls.

I have planned my grand attacks
I will stand behind their backs
with my brand new battle axe
and when they taste my wrath
they will hear me say as the pavement whirls
I hate california girls

Jag har längtat så länge efter att lägga upp detta band, och nu gör jag det. Signade av muchi buchi kuschi eller va fan det nu heter.

Jag blev enormt inspirerad av Martins lilla punkhistoria och började leta bland mp3orna! Hurra för punken! Det lustiga är att jag faktiskt har återbesökt en del gamla band den sista tiden.
När jag började högstadiet hade jag precis upptäckt “alternativ” rockmusik i form av grungevågen men var nog väldigt novis med tanke på hålan man växt upp i. Men på min första bildlektion i 7:an säger min bildlärare Lasse att “På mina lektioner får ni lyssna på musik.” Alla jublar givetvis, tills han tillägger: “MIN musik”. Och hans musik var underbart spännande! Mestadels amerikansk, men även en del brittisk, punk och skrammlig noice-rock. Han började spela in blandband åt mig och snart hade jag bekantat mig med udda saker som Unsane, Derelicts, The Dwarves, Supersuckers, Black Flag och Melvins bland flera. Lasse hade lätt Gotlands största punksamling! Ett helt rum fullt av vinyl. Udda singlar och specialutgåvor. Han hade brevväxlat med GG Allin (eller var det Jello Biafra?) och nästan lyckats få Misfits till gotland i sina unga år.
Jag har honom att tacka för så mycket musik! Och det skar i själen när jag träffade honom för nu rätt så många år och han sa att han höll på att sälja av sin samling. Blivit vuxen och ville köpa gamla skrangliga möbler istället. Självklart hade man inte ett öre så man kunde räddat en del go’bitar.
Här kommer iallafall en av mina all-time favourites av punk anthems!

Jag blev så glad över att det var soligt. Då blir det Hefner.

Har inte lyssnat så mycket på Joy Division sedan jag låg hemma i pojkrummet med diktboken nära till hands, missförstådd och självförvållat ensam. Då var musiken bara ett soundtrack till en känsla som jag idag, inte ens om jag försöker kan nå igen. Det var ingen vacker syn att växa upp, det var ensamt, romantiskt och naivt.

Nu när husguden Corbijn gjorde filmen som alla sett så kom musiken tillbaka igen, men denna gång har jag inte kvar det naiva filtret om mannen Ian Curtis, även om jag i pojkrummet såg upp till den som hade gjort det mest förbjudna man kan göra i en kristen värld, att ta sitt liv.

Nu är det mer påtagligt, det är mer under huden. Filmen berörde mig massor och genast ville jag veta mer. Köpte boken som ligger som grund till filmen ”Touching from a distance” av Deborah Curtis och om filmen var under huden, så är boken under nerverna.

Kommer nog aldrig kunna lyssna på Joy Division med det gamla naiva filtret, så det blir som att lyssna på allting om igen. Fast denna gången utan den romantiska föreställningen från tonåren..

”Asylums with doors open wide,

Where people had paid to see inside,

For entertainment they watch his body twist,

Behind his eyes he says, ‘I still exist’.”

Jag är väl ensam här om att tycka att 80-talet är det mest geniunt hemska decenniet vad det gäller stil och musik någonsin. Trots att jag valde Haysi Fantayzee förra veckan, men då fick jag alla mot mig.

Jag står fast vid den starka olust jag hyser gentemot det breda axelpartiens årtionde. detta trots alla trender, men jag älskar Gruff Rhys. Han får gärna plipp-ploppa lite (här under namnet Neon Neon),då sväljer jag betet.

Nu går jag ut och köper att par ljusgrå, pösiga och för korta byxor.
/Puss.

Har ni hakat på Afrika-trenden ännu? Det är ännu inte för sent att köpa Afrikafonder, klä er i Acnes senaste Afrikakollektion och börja lyssna på Vampire Weekends låt Cape Cod Kwassa Kwassa. När ni checkat av ovanstående ringer ni till Jordbruksverket och ansöker om att få ha en apa som husdjur.

Det ska släppas en ny skiva med The Jesus and Mary Chain i år som ni säkert vet. Det är både spännande och skrämmande på samma gång. Förra gången det släpptes nytt från de båda skotska bröderna var året 1998, och jag minns att jag samma dag som skivan släpptes vräkte mig upp på cykeln och formligen flög ner till Skivhugget. Sedan flög jag tillbaka till Nordostpassagen, och med andan i halsen lyssnade jag spänt igenom skivan. Det kan ha varit sista gången någonsin jag fick möta en ny skiva på detta sätt.
Idag, nästan exakt tio år senare, ser allt totalt annorlunda ut. Normalt sett kan man, som ni också vet, få tag på det mesta som släpps flera veckor innan officiell release. Och inte nog med det; Jim och William har inför denna skiva börjat lägga upp demos, skisser och instrumentala låtfragment på myspace. Jag vet fortfarande inte om jag gillar detta förfarande. Det är intressant såklart, men är det rätt? När dessutom Willam själv i egen hög person loggar in på Some Candy Talking-forumet och börjar diskutera sina låtfragment vet jag inte alls vad som är upp och ner längre. Det känns faktiskt mest som att jag vill hålla för ögonen och öronen tills allt är klart och och skivan ligger på diskarna. Men så är det ju inte längre.

Är jag den sista personen i världen som inte läst ”Please kill me”, undrade jag en kväll under en middag hos min chef. Svaret var tydligen jakande, för någon vecka därpå lade min omtänksamme boss både nämnda punkbibel och den finfina boxen ”1-2-3-4: Punk & New Wave 1976 – 1979” på mitt bord på jobbet. En allmänbildande gärning så god som någon. Inte bara för att boken är en journalistisk bragd (den saknar helt berättarröst och är baserad helt på intervjuer med folk som var aktiva under eran) – utan för att så gott som varenda artist som omtalas i punkbibeln även finns med i nämnda, silvergråa box.
Speciellt extra mycket bultar mitt hjärta för Patrick Fitzgeralds ”Safety pin stuck in my heart”. En akustisk punkballad (med betoning på ’punk’ snarare än ’ballad’) eller vad man nu vill kalla det. En frenetisk kärlekssång, hur som helst, som låter som den spelats in i en fuktig ockuperad lägenhet i Hammersmith, med den gode Patrick på en möglig madrass på golvet. Så enkelt, så avskalat, så ärligt, så rakt, så jävla… bra. Enligt min iTunes den mest spelade låten den här veckan. Således mitt bidrag till Veckans. Enjoy!

Har kommer en lat jag ofta tanker pa men sallan lyssnar pa. Men i veckan fick jag till det och lyssnade och det ar fortfarande en av varldens basta latar. (Tycker jag)