Veckans Låt

Aight! Har varit lite borta ett tag känns det som. Set är som det är…
Sitter i studion med Skitmark och ska mixa om våran kommande singel, dra några öl och sedan gå och se Vive le Fête på Nalen. Ska bli kul!
Vive la Fête är det dock inte på tal om just här och nu utan nu vill jag pocka uppmärksamhet på det belgiska bandet dEUS som kommer med den nya plattan Vantage Point nu mot slutet av april. Den 22 maj kommer dom till Stockholm och jag ska va där. För den nya singeln Slow med tillhörande video är sååå förbannat bra! Den enda tidigare låten The Architect som kommit som singel är också bra men det här är fantastiskt bra. Tyvärr är mp3:a icke möjligt att få tag på ännu (tror jag) men videon är släppt och jag är såld! Karin Dreijer på stämsång, ihållande bas och trumkomp med lite syntar etc. Jag har höga förväntningar på plattan kan man säga…

Så vad jag kan göra här är att länka till Youtube. Tyvärr är upplösningen dålig. Men det får ni ta. Enjoy! (Hoppas jag)

http://www.youtube.com/watch?v=h9OILKwaFNA

För två veckor sedan var jag som de flesta av er redan vet på The Jesus and Mary Chain i London. Innan konserten var jag faktiskt en smula nervös, för trots att jag både sett och hört några av förra årets reunion-spelningar på nätet ville jag ju att de skulle leva upp till mina orimligt högt ställda förväntningar. Och med facit i hand tycker jag faktiskt att dom gjorde det, med en fantastisk låtlista, grymt ljud och ljus och ett band som kan vara det bästa som någonsin gått under JAMC-flagg. Det enda jag hade reservationer kring var att det kanske var för bra. Eller för duktigt snarare, om ni förstår vad jag menar. Det var inte direkt North London Poly Riot om man säger. Men vad fasen; William Reid fyller 50 i oktiber, och han är fortfarande rätt cool med sitt svarta hårburr och sina gitarrer och pedaler i ett mörkt hörn av scenen. Och när man dessutom bjuds på överaskningar i form av exempelvis “Cherry Came Too” och “The Hardest Walk” finns det verkligen ingen anledning att klaga.

Harom veckan var jag och sag pa en film som heter “Paranoid park”. I filmen spelades Elliott Smith. Sedan dess har jag tankt pa honom. Sa har kommer lite Elliott Smith.

Jag vill gärna plocka fram överorden, damma av basunerna, ladda femplus-kanonen och slipa superlativen när jag talar om The Courteeners. Men jag låter bli. Och låter dem tala för sig själva. Låt mig bara konstatera att det var länge sedan jag blev såhär härligt berusad av sunkiga, unga brittiska män med gitarrer och dialekter tjocka nog att skära med kniv. Ett debutalbum är på gång, med Stephen Street bakom spakarna, från det här Manchester-gänget. Jag kan knappt bärga mig.
It’s only Northern pop’n'roll - but I like it.

tänker jag på, men detta är Shooting Spires och det är ju rätt kul också.

Idag tänkte jag styra öronen mot Tyskland igen. Denna unga dam heter Trost, och till vardags spelar hon i Cobra Killer. Denna lätt Tom Waits- och PJ Harvey-tintade låt har återkommit till mig flera gånger den gångna veckan. Den är spooky, arty och paranoid. Kanske säger det något om mig. Kanske inte.

Och då lägger jag upp veckans längsta låt. Detta är kanske på gränsen till allt. Jag vet inte, men jag vill dansa.

“Ett litet tecken på ljusning i dessa mörka tider mailade Sveriges indiefarfar Terry Ericsson till mig med orden: “Antony i discokontext = Truly Fab!”.

Jag håller med.

Skivan “Sun come undone” kom for nastan exakt ett ar sedan. Men jag har inte lyssnat pa bandet forren nu och jag gillar det. Men jag ar valdigt svag for det som kallas noise pop och dream rock sa det var inte helt otippat.

Bernard Butler har hittat hem igen. Och “Yes” med Butler & McAlmont som jag först tänkte ha som veckans låt får stå vid sidan av detta nya mästerverk. Vilken röst! Vilket sound! Vilken låt!

Sorry Putte!
Här kommer man in sent igen. Har suttit i studio med Skitmark hela kvällen.
Jag var på jobbfest i lördags och då passade min kära arbetskamrat på att tappa min iPod i backen. Töt sa det, Tot var den.
Men garantin var kvar så jag lämnade in den och höll tummarna… Och tummarna höll! Lämnade in den i måndags och fick en sprillans ny på onsdagen. Man tackar och bockar, Apple!
Skulle ha DJ:at på nån fest igår men det gick och sket sig på grund av dubbelbokning från min sida. Men det fick mig att börja jaga lite roliga remixar på nätet. Hittade en del kul, men framförallt återupptäckte jag den här as-svängiga Black Strobe remixen på The Raptures “Sister Saviour”.
Ni andra verkar vi inne på lite lugna och fina saker idag så det blir väl ett bra kompliment med en skaka rumpan-låt!

Jag är så trött.
Och seg.
Jag väljer att illustrera mitt tillstånd med denna kokong-låt.

Later som en trakigt reklamradiokanal men det ar min favoritradio station. De spelar lagom lattsmalt, popular, alternativ musik som ar trevligt nar man tex kor bil. Jag ar dock forundrad manga ganger att de spelar flera latar varje dag som inte ar pa spellistan och ar valdigt gamla och alltid samma. Har kommer en av dom och den ar sjukt bra och for mig aterupptackt. Skitfina strakar…