Veckans Låt

London, strax innan jul 2004. Morrissey gör sin sista konsert på det
ärevarv som ”You are the quarry”-turnén blivit.
En indievariant på Elvis klassiska 68-comeback, if ever there was one.
Han kommer in på scenen igen för ett extranummer.
”There are goodbyes, and there are farewells. And this is farewell”,
säger han teatraliskt och det går ett sus av ångest och oro bland
publiken på Earl’s Court. Vad fan menar karln? Lägger han av nu? Tar
han slutligen den där rosa Cadillacen över stupet?
Slänger han in handduken när han står på toppen av sin popularitet?
Sekunden senare kastar sig han och bandet huvudstupa in i den kanske mest rörande version av ”Last night I dreamt that somebody loved me” jag någonsin hört.
Hans röst skär sig, hans underläpp darrar.
Vi i första raden kan se att han har ögonen fulla av tårar.
Han ger oss en diskret vinkning innan han säger ”Please don’t forget
me. I love you. Goodbye” och försvinner.
Att det inte var slutet vet vi nu, med facit i hand.
Men jävlar vad det kändes så då.
Det blev varken adjö eller farväl, men lik förbannat gav hans egna
ord inspiration till en ny låt.
För tillfället är Moz med oroväckande hastighet på väg in i sin Las Vegas-period.
Tjockare, lyckligare och med ett band nästan uteslutande bestående av amerikanska studiomusiker är han ute på en turné som aldrig ser ut att ta slut.
Det är med andra ord rätt lätt att hålla sig för skratt över tingens utveckling.
Men nya låtar har det blivit.
Det här är en av de sex nya han spelat live under hösten/vintern. En
av de bästa (eller om man ska vara krass, en av de två som faktiskt
inte stinker).
”One day goodbye will be farewell” heter den. Och jag älskar
trumpeten, de sportiga trummorna (som jag lärt mig att det heter) och
energin med vilken han tacklar sin egen skapelse rätt in i sargen.
Kanske finns det fortfarande hopp om mannen med hakan?

Martin Söderström, March 14th 2008 at 14:10