Veckans Låt

Som en del andra på detta forum har även jag idag uppmärksammat att våren är på väg. Då passar Björn Olsson fint som en reminder om att sommaren, skärgården och havet endast är en spårvagnstur bort (gud va poetiskt).

Inte så himla långt kvar i alla fall, tills våren är här. Funderade lite på vad man skulle kunna tänkas presentera här på veckans denna fredag. Har varit dålig på att uppdatera min musik på jobbdatorn så jag fick leta djupt ner i mapparna. Det fick bli en låt med Lone Pigeon, igen, jag har haft med det tidigare men det är trevligt och det ger i alla fall mig en känsla av att det ljusnar.

Ha en grym helg allihop

Ännu en grupp som jag hittat på någon av alla dessa mp3 bloggar på det oändliga internet. Den har fastnat i mitt huvud och det vill inte säga lite då man hela tiden försöker hitta något nytt som ger en kick för om endast bara 5 minuter. Det är skrämmande var mycket skit som finns och man får vada för att hitta fast mark ibland.. veckans låt är en ö av fast mark i ett hav av skit.

London, strax innan jul 2004. Morrissey gör sin sista konsert på det
ärevarv som ”You are the quarry”-turnén blivit.
En indievariant på Elvis klassiska 68-comeback, if ever there was one.
Han kommer in på scenen igen för ett extranummer.
”There are goodbyes, and there are farewells. And this is farewell”,
säger han teatraliskt och det går ett sus av ångest och oro bland
publiken på Earl’s Court. Vad fan menar karln? Lägger han av nu? Tar
han slutligen den där rosa Cadillacen över stupet?
Slänger han in handduken när han står på toppen av sin popularitet?
Sekunden senare kastar sig han och bandet huvudstupa in i den kanske mest rörande version av ”Last night I dreamt that somebody loved me” jag någonsin hört.
Hans röst skär sig, hans underläpp darrar.
Vi i första raden kan se att han har ögonen fulla av tårar.
Han ger oss en diskret vinkning innan han säger ”Please don’t forget
me. I love you. Goodbye” och försvinner.
Att det inte var slutet vet vi nu, med facit i hand.
Men jävlar vad det kändes så då.
Det blev varken adjö eller farväl, men lik förbannat gav hans egna
ord inspiration till en ny låt.
För tillfället är Moz med oroväckande hastighet på väg in i sin Las Vegas-period.
Tjockare, lyckligare och med ett band nästan uteslutande bestående av amerikanska studiomusiker är han ute på en turné som aldrig ser ut att ta slut.
Det är med andra ord rätt lätt att hålla sig för skratt över tingens utveckling.
Men nya låtar har det blivit.
Det här är en av de sex nya han spelat live under hösten/vintern. En
av de bästa (eller om man ska vara krass, en av de två som faktiskt
inte stinker).
”One day goodbye will be farewell” heter den. Och jag älskar
trumpeten, de sportiga trummorna (som jag lärt mig att det heter) och
energin med vilken han tacklar sin egen skapelse rätt in i sargen.
Kanske finns det fortfarande hopp om mannen med hakan?

Någon öppnade fönstret uppe i vårat lunch/fika/mötesrum när jag värmde min fattiga låda bestående av några ledsna överblivna nudlar. Den våriga gott doftande luften snirklade sig in i rummet och jag kände ett sting i hela kroppen, tror det var lycka. Eller så var det melankoli, för min låt denna fredag är så liten och ensam, och oändligt vacker.

Tänkte förstås lägga upp igår, men jag stötte på patrull då jag skulle fixa upp låten. Min data var blå flertalet gånger igår. Läskigt.
Jag hoppas jag blir förlåten då denna lilla pärla når era små söta öron.
Snälla.

Oj oj aj aj… Här kommer man insläntrandes aaaalldeles för sent på grund av öl och… eh… öl. Så därför håller jag käften. Ber om ursäkt, och bjuder på detta.

En discodanssynthmattelat fran nya Ep:n med M83. Eller det ar enda laten pa nya EP:n fourton en remix. Typ som en singel men de kallar den en EP.
Fint i alla fall.

Det är inte vidare unikt att tolka andras låtar, men jag var när det begav sig helt såld på dessa herrars ömma smekningar till covers. Vet inte om det beror på den låtskatt som de öste ur eller om det bara var rätt i tiden för mig?

I går på sin konsert på Uppåt Framåt hade Jmy Haze Beatbox tre instrument på scenen. Två synthar och en trummaskin. Inte en sequencer så långt ögat nådde, och det är ganska coolt med tanke på att dom spelar nån slags elektronisk pop med reggeainslag. Man skulle kunna säga att dom är jävligt grymma.
Det allra intressantaste i min bok var dock vilka grejer dom hade; En orgel, en Ensonic ESQ-1 och en Boss Dr Rhythm. Vadå tänker ni, det var väl inte så jävla spännande? Nä kanske inte, men det roliga är att på den första konserten Andreas och jag nånsin spelade, för cirka 20 år sedan, så hade vi två av dessa tre grejer i vår maskinpark. Orgeln var ersatt av en plastig leksaksynth. Annars var det exakt samma instrument. Och inte fan lät vi så bra som Jmy Haze gjorde igår, trots att de fick dras med ett extremt distande PA. Coolt.
Det enda coola The Convention (som vi då tyckte var ett synth-tufft namn) gjorde var nog att vi faktiskt valde att göra en cover på Fad Gadgets gamla klassiker “Back to Nature”.

”When I crane my neck
To kiss your head, I know
That there is something
That I can rely on”

Av djupt personliga skäl betyder den där raden - och den här låten – ungefär allt för mig just nu. Ett fantastiskt lyckat försök att sätta ord och ljud till den där känslan ni vet. Att vara upprymd, men nervös och otillräcklig på samma gång. Händerna skakar, men hjärtat är fritt. Och det enda, verkligen enda, som egentligen är viktigt är när du sträcker på nacken och kysser hennes huvud. Just då spelar tvivel och självhat ingen roll i världen.
Nåväl.
Har läst i flera musikblaskor att Voxtrot beskrivs att låta som ”ett amerikanskt Belle And Sebastian”, och det är ju inte helt tokigt. Och betyder att jag nästan per automatik hade tyckt om det. Vilket jag ju gör. Flera personer i min närhet vars omdöme jag litar på säger dessutom att de ska vara en finfin liten liveakt också. Det vill jag väldigt gärna uppleva själv.
Skulle jag göra en liten lista över de hyfsat nya band/artister som jag väldigt gärna vill se live, men inte hunnit med än, så skulle den se ut såhär:
1. Voxtrot.
2. Kate Nash.
3. Adele.

Efter en skön sydostasienresa startar jag vårterminen med dessa välspelande gossar. Var på Sticky Fingers i onsdags och kollade på dem, och det var riktigt bra.