Det här kan man ju förstås tycka vad man vill om. Men jag diggar det. Som fan ska tilläggas. Andrew WK, vad gör han idag?, är en abslout dummerjöns med ett riktigt pellejönsband bakom sig. De skriker party party til I puke. Ibland är det komik. Ibland är det svinbra. Och apropå att JAMC-listan stängdes idag så nämner jag gärna WK´s “She is Beautiful” i samma andetag som skottarna. Varför? Det kan ni ju diskutera, men visst finns det ett släktband där nånstans?
I veckan har jag haft tva favoritlatar. Bada ar av samma artist och bada ar covers. Har kommer en av dem en Morrissey cover. Den andra ar en cover av Sinead O’connor’s Hold Back The Night. Men mannen bakom Baby panda har givit ut en Ep och en fullangdare men mest eget material. Sa det ar inte bara covers
Jakobs inlägg om Douglas Hart gjorde att jag blev sugen på en riktig gammal klassiker av ett band som endast släppte två singlar innan de splittrades under en livespelning. Jag talar om See See Rider, som sin korta existens till trots vräkte upp åtminstånde tre låtar på min Indie Topp 100-lista. På debutmaxins baksida återfinns denna diamant, med ett gitarrsolo signerat just Douglas Hart.
Som bluesgubbe anses man framförallt lovorda djupblå enmansblues, enkel instrumentering, helst en man och hans gitarr, eventuellt ett munspel också, ibland trummor o kanske bas. Men jag, rebellen, har sedan länge bland annat fastnat för något som man kanske kan kalla soul-blues eller kanske funk-blues där även blås och piano och orgel får vara med och bröta på i ljudbilden. Självklart är enklare blues ofta riktigt bra också.
Jag fastnar oftast för musiken före texterna och när det gäller Lowell Fulson så är det det funkiga drivet i så gott som alla hans låtar på sena 60-talet som fick mig att fixa så gott som allt han spelat in. Lowell har faktiskt rätt bra texter också för den delen.
Vice magazine kan vara lite kul ibland. Härom veckan hittade jag en intervju med ett för mig okänt band som visade sig både turnera som förband till Spiritualized och ha en gammal Jesus and Mary Chain-basist som bandmedlem. Jag gillar bäst när dom är riktigt sömnigt lugna. Om MySpace-spelaren inte hade slumpat fram Contours som den första låten jag fick höra så hade jag nog surfat vidare. Men det här är riktigt bra.
Nu är jag tillbaka. Tänkte bara säga det, utifall någon hade noterat att jag har varit borta i nästan ett par månader.
…att Shortwave Set har gjort vårens bästa album tänker jag lägga in en låt från nya vaxet “Replica Sun Machine”. Jag minns inte när jag tyckte så bra om ett helt album senast… så det så.
Bonus: Video
Det är verkligen så jävla bra. Ska nog kolla på dom ikväll om jag orkar. Annars sitter jag nog kvar här framför datorn och lyssnar i mina lurar. Trevlig helg!
Tack Jens för ditt inlägg med James förra veckan! Jag hade uppenbarligen inte brytt mig om bandet på grund av nån förutfattad mening eller nått sånt. Trodde inte dom var intressanta. Så 15 år försent har jag nu skuttat runt (ja, skuttat) till James och hyffsat vårväder. Sometimes måste vara en av tidernas 10 bästa låtar någonsin!
Som nyblivet fan kan jag dock redan säga att den nya skivan är riktigt bra bitvis. James är ju ett rätt ojämnt band,
men “Whiteboy”, “Upside”, “Waterfall”, “Bubbles” och titelspåret är riktigt bra.
Det är kanske nu man ska börja yra om ”Horses”, använda slitna fraser som ”punkpoet” och febra om New York-rocken, sjuttiotal och CBGB:s.
Det tänker jag inte göra.
Mina tonår lät aldrig som Patti Smith, mina musikaliska rötter fanns betydligt mera påtagligt rotade i Manchester, Düsseldorf och Basildon än i staden som aldrig sover.
Hade det inte varit för Morrissey hade jag förmodligen aldrig upptäckt (eller upptäckt hade jag kanske – men inte tagit på sådant allvar) Patti Smith. Vilket leder oss till veckans vinkel:
När kärleken till en artist eller ett band får oss att rota djupare i deras historia, ta deras droppande av influenser på allvar och börja söka efter pärlor i deras egen musiksmak.
Det är en av de bästa sakerna med att vara så förälskad i Morrissey som jag är, och har varit de senaste 19 åren. Att han själv i första hand är ett fan. En passionerad musikälskare som inget hellre vill än att dela med sig av de skatter som berört honom djupast.
Därför spelar han fortfarande in nya blandband inför varje turné. Blandband som går i PA-systemet från att förbandet gått av scenen till dess att han själv går på.
En samling väl valda sånger som alla ger en inblick i det Mozzerska psyket, en resa genom hans privata skivsamling och en bild av årtiondens konsumtion av obskyra sjutumssinglar. En hälsning till oss alla att åtminstone försöka förstå, en brinnande längtan efter att få spela de låtar han själv älskar för sin publik.
Popstjärnan som DJ, om man så vill.
Tack vare Morrissey har jag upptäckt så mycket saker som numera är så självklara i min egen musikaliska hjältebok och skivhylla.
De uppenbara: New York Dolls, Sandie Shaw, Smoking Popes, Timi Yuro.
De mindre självklara: Diana Dors, Pony Club, Sophie Tucker, Giorgio Gaber och Sascha Distel.
Artister, band och skivor jag kommit att hålla högt i luften eller nära, nära hjärtat. Jag är faktiskt evigt tacksam för det (om ni ursäktar den högtidliga tonen).
Patti Smiths ”Frederick” är just ett exempel på en av de sånger som nått mig genom högtalarsystemet i konsertlokaler. Som drabbat mig fastän jag stått med ett kallt kravallstaket mellan revbenen och själen full av längtan och febrig nervositet inför Mannens ankomst på scenen.
Den här var med på blandbandet under 2007, och även de få konserter han gjorde i början av 2008.
En skatt, en pärla, en softrock-juvel som får allt att kännas som fredag. Och alla som spelar in refränger med så här ljuvliga ”ooh-oooh-ooooh”-körer är vänner till mig.
Jag befinner mig just nu i Salt lake city, Utah, staden som har ett mormontempel mitt i centrum som en slags nollpunkt och resten av staden utgar fran detta tempel. Inte varldens roligaste stalle men bergen ar fina.
I alla fall sa har vi rest ifran var externa harddisk som rymmer 99% av all var musik sa jag slummar runt i musiken i datorn och av nagon anledning har denna lat hamnat i den istallet for pa den feta harddisken. Tur for mig.
Sa har kommer en ganska ny lat med ett band som en gang gjorde en spelning i ett garage har i SLC.
Efter att ha kommit över det första ruset (där jag bl.a. slängde med den på topp tio 2007) så har jag landat på att Miracle Fortress skiva Five Roses endast får en solid 3 av 5. Inte mer än så. Döm då av min förvåning när den dyker upp som min mest lyssnade skiva i iTunes. Så jag får väl lov att slänga upp en låt med konstaterandet att det är en bra behaglig jobb-skiva.
Kärleken till bandet var då som en kort romans.. snabb, intensiv, hjärtskärande och uttömmande. Så när väl deras andra skiva kom så fanns de inte längre kvar hos mig, som ett sönder tummat kort längst bak i plånboken. Nu 2008 så börjar jag bli gammal och trött och det är då de gamla romanserna kommer igen, inte alls lika intensiva utan mer lagom och på sin höjd så ler man lite. Detta får mig att le.
…att Shortwave Set har gjort vårens bästa album tänker jag lägga in en låt från nya vaxet “Replica Sun Machine”. Jag minns inte när jag tyckte så bra om ett helt album senast… så det så.