Veckans Låt

Medans solen gör sitt bästa för att bränna hål i asfalten därute sitter jag inne och snörvlar med en lättare feber i kroppen. I bakgrunden snurrar nya Death Cab for Cutie plattan och det är fortfarande ett band jag borde gilla mycket mer än jag gör (Postal Serice är ju som bekant fantastiska). Men det vill aldrig riktigt sätta sig. Nu kan jag i vilket fall som helst skylla på att skallen är full av snor, så här kommer en bland många helt ok låtar från senaste skivan Narrow Stairs.

blir en fin liten melodi av Vetiver. Det känns gammalt, nytt, mysigt och ganska bekvämt. Rekommenderar den nya plattan “Thing Of The Past” för den som vill ha ett litet soundtrack till sommaren.

Yes! Tipsy ännu en torsdag. Än en gång är jag i detta limbo som jag antar är mitt liv och jag kan inte ta mig för nånting annat än att stirra, lyssna och dicka några öl för tristessens skull. Jag har ingenting och allting att spela men det enda jag tänker på är sommaren som ska kommer (eller redan har kommit). Min förutspåelse att det här ska bli ett av dom bästa åren i mitt liv håller fortfarande i sig, trots att jag nyss påpekade att jag hade tråkigt. I sommar tänker jag åka till Gotland. Sedan Tyskland. Sedan Gotland igen och slutligen såklart Sthlm. I Tyskland ska jag träffa Vera och gå på nån tysk festival som heter Melt. Björk, Hot Chip, dEUS, Adam Green, Hercules & Love Affair och Ellen Allien är några jag vill se. Men det ska bli kul att se Jimmy köra med gamla Alter Ego också.
Men jag vill även väldigt gärna gå på Way Out West i götet i augusti. Vet bara inte riktigt hur det ska lösas helt så där, men det borde väl ordna sig tänker jag. Vore jävligt kul att träffa några av er Veckans-männskor där också! Minst två eller tre av er verkar ju husera där.
Men vad ska jag spela då? Fan…
Äh, det får bli den här sköna låten fråm senaste Hot Chip plattan. Enjöi…

Jag har inte varit så bra på detta på senaste.. som så många andra.. förlåt Jens! Har inte så mycket att säga om veckans bidrag förutom att det var coolt att Blixa uppmärksammade oss fotografer och gav oss sitt bästa skrik.

Jag har inte vart här på ett par veckor nu. Har haft mycket för mig. Bandet har haft sina premiärspelningar och jag har varit i tyskland och hälsat på min tyska flickvän. Hon följde med hit också och så hade vi en superskön vecka förra veckan. Nu vet jag inte när jag kommer se henne igen. Tråkigt. Ensamt. Vera kom tillbaka!
Så nu är man tillbaks i det stadiga lunket med jobb, fattigdom och tristess. Jag har dock sett fram emot Veckans, men nu när det väl blev fredag så visste jag inte alls vad jag skulle lägga upp.
Var på Einstürzende Neubauten förrförra veckan. Det var bra. Dom kanske? Nä…
Laddade ner Nine Inch Nails nya häromdan. Nått från den kanske? Nä…
Lyssnade på Nick Cave i morse på väg till jobbet. Han då? Nä…
Pratade Sonic Youth med en av dom “alternativare” farsorna på jobbet. Dom? Nä…
Men så på busses på väg hem kom den i iPoden. En av dom låtar mitt creddiga jag skäms mest över att jag älskar. Det är extremt nittiotal, det är smörigt så det nästan tävlar med Boyzone och det är välspelat och lagom. Jag borde spy över det.
Men så många gånger som jag har glädjeskuttat och sjungit med den patetiska texten går inte att förneka. Den gör mig korkat glad och jag blir sentimental. Jag kanske inte borde…
Nej nu blir det så! Nu tänker jag hälla upp den sista skvätten vin och sen ska jag skutta runt lite till den på hög volym och sen ska jag sticka till Jocke på middag.

Ha en bra helg!

Jag vet, jag borde inte tjata. Men jag kan inte låta bli. Och tänker därför inte göra det heller. Gasta om mina nya älsklingar i The Courteeners, alltså. Men jag måste ju. I Sverige är det märkligt tyst om dem (fan, inte ens Pet Sounds hade tagit in skivan liksom) – och det gränsar till skandal. Det är nämligen ett finfint litet popband från Manchester vi talar om. Och då menar jag riktigt jävla finfinfint. På fyllan härom veckan hörde jag mig själv gasta att jag inte blivit så förälskad i ett nytt brittiskt band med gitarrer sedan… ja, fan minns, Oasis första kanske? Att ”St. Jude” rentav är den brittiska debut jag fallit mest pladask för sedan… ja, typ ”Olympian”. Och det är ju ett tag sedan.
Faktum är att England är tillbaka, punkt slut.
Den brittiska rockscenen har inte varit såhär vital och spännande sedan 1993 – 1995. Kanske behövdes en välbehövlig vila efter en britpop-era som, förutom några guldhöns, snabbt försvann in i en dimma av skit, egon och kokain?
Bara förra året kom det starka skivor från så många nya band jag kommit att älska. Band som slagit Noel-rockens spelplan i bitar och givit indiepopen tillbaka ungdom, vitalitet och fräscha idéer.
Är också oerhört medveten om att jag tjatat om min käresta på sistone, men jag kan inte låta bli där heller. Den här låten parad med Neko Cases ”That teenage feeling” summerar liksom allt om hur det känns att bli mastodontkär när man passerat trettio… Bara en sån sak.

Lite norskt idag. Silje Nes kommer till Way out west och hon verkar rätt cool. Kanske borde man gå och kika på festivalen.

Jag måste prata lite om det här för jag känner mig skapligt splittrad. Inte så konstigt kanske; att Scarlett Johansson spelar in en skiva med Tom Waits-covers är ju i sig lite av definitionen på ordet splittrad.
Min först tanke när jag hörde talas om skivan var “pannkaka”. För även om det var rätt jävla coolt av Jim & William att låta henne köra på “Just Like Honey” i Cochella förra våren så var inte hennes sånginsatser mästerliga direkt.
Sen en morgon för någon vecka sedan får jag plötsligt höra något från frukostradion som bryter rakt igenom morgontröttheten. Det börjar som ett bra mycket snällare My Bloody Valentine, och det tar ett tag innan jag känner igen Tom Waits-låten och fattar att det är Scarlett jag hör. “Vafan! Det är ju bra” tänker jag först. “Eller?” tänker jag sedan. Sen blir jag förbannad när låten tar slut och vill höra den igen.

För det här är bra. Visst, det är en grym låt från början och Tom Waits är ett geni och allt det där, men den här versionen står riktigt jävla stadigt på egna ben.

Och om det är något som sänker betyget en smula så är det inte fröken Johanssons sång- det är den manliga kören som håller på och fjantar sig i bakgrunden.

När tidningen Pop var nykläckt och det fortfarande var tidigt 90-tal, förekom ofta en fras gällande svensk musik. Denna fras fick ge namn till en sida i ovan nämnda tidning, “Bra för att vara svenskt”.
Det var sant då. Jag tror mig ha sett i princip varenda band som påstods vara gräddan av svensk indie på Herrgår’n i Linköping och ryser vid blotta minnet. (Pineforest Crunch? Busty?)

I dag ser den svenska musikscenen avsevärt mycket bättre ut trots att det inte ha sålts så lite skivor på år och dag. Ur en stor tänkbar bukett plockar jag något rykande aktuellt, nämligen Folke.

Folke är på poputflykt från sitt vanliga jag som heter Torbjörn Zetterström och spelar jazz.
Det märks inte här, och det är inte jätteoriginellt, men det har någon avig twist jag gillar.

Har kommer nu en glad lat fran min sida. Jag tycker att den passar fint i den sommarvarme jag hort att ni har i Sverige.
Antagligen kommer alla att hata den.
Foxboro hot tubs ar Green day nar de kanner sig lite 60-tals rockiga. Det var ett javla liv har innan de erkande att de var dom. (jag overdriver lite)
Green day ar en av mina svagheter. Jag alskar Green day.

Under valborgshelgen befann sig min flickvän i södra Norrland och jag kvar i Stockholm med ett nyinköpt ”GTA4”. Mobilen pep till, en fråga från henne.
”Gillar du Last Shadow Puppets eller är de härmapor?”.
”Både och”, blev mitt ganska logiska svar.
För så är det ju.
Musiken de gör bär influenserna på kavajslaget och har fingrarna svarta av allt fingrande på kalkerpappret.
Men gör det musiken dålig? Ingalunda.
Är det man gör bara av tillräcklig kvalitet så spelar det mindre roll om man klättrar upp och ned längs popträdets stam som en upphetsad härmapa.
Jösses, hur många exempel finns det inte på band som ”lånat” friskt från sina förebilder och ändå fått en att gilla dem skarpt. Bara i Sverige har vi ju, säg, Weeping Willows, Hellacopters och – för all del – The April Tears. Alla exempel på band som mer än ofta dyrkat upp sina förebilders kassaskåp och smitit med det som de gillat mest.
Så ja, Last Shadow Puppets är härmapor (och albumet är långt ifrån klockrent – men säg den skiva som är det egentligen) – men de har lyckats skriva några sagolika poplåtar utifrån den ritning Scott Walker och Lee Hazlewood en gång började skissa på.

…ja kanske den finaste av alla de kvinnliga rösterna i popfloran. Och här tillsammans med några andra begåvade landsmän/musikanter/superpolare: Bono, Edge, Gavin Friday. Makalöst, makalöst bra det här. Och ni minns väl filmen?