Everyone knew that hotel was a goner
Jag måste prata lite om det här för jag känner mig skapligt splittrad. Inte så konstigt kanske; att Scarlett Johansson spelar in en skiva med Tom Waits-covers är ju i sig lite av definitionen på ordet splittrad.
Min först tanke när jag hörde talas om skivan var “pannkaka”. För även om det var rätt jävla coolt av Jim & William att låta henne köra på “Just Like Honey” i Cochella förra våren så var inte hennes sånginsatser mästerliga direkt.
Sen en morgon för någon vecka sedan får jag plötsligt höra något från frukostradion som bryter rakt igenom morgontröttheten. Det börjar som ett bra mycket snällare My Bloody Valentine, och det tar ett tag innan jag känner igen Tom Waits-låten och fattar att det är Scarlett jag hör. “Vafan! Det är ju bra” tänker jag först. “Eller?” tänker jag sedan. Sen blir jag förbannad när låten tar slut och vill höra den igen.
För det här är bra. Visst, det är en grym låt från början och Tom Waits är ett geni och allt det där, men den här versionen står riktigt jävla stadigt på egna ben.
Och om det är något som sänker betyget en smula så är det inte fröken Johanssons sång- det är den manliga kören som håller på och fjantar sig i bakgrunden.
Attached Files:
Jens Hellqvist, May 16th 2008 at 09:51
1 Kai Johansson | May 16th 2008 12:36
Jisses, hon är inte bara en bra skådis, hon kan sjunga också. Det var en fin låt men jag håller med dig jensa, den fjantiga kören tillför inget
2 Fredrik Broberg | May 16th 2008 16:34
Ja “fjantar runt” var verkligen rätt uttryck. Extremt omotiverad körer. Men jag måste nog säga att jag tycker inte att Scarletts röst fick det att blomma heller. Äh, funkar i krig. Fan jag vet inte om jag vill att hon ska hålla på och sjunga! Scarlett är kanske den enda skådis jag har haft lite sån där “tonårssmygcrush” på (Ja ja, jag är inte tonåring, jag vet). Fast annars en rätt skön version på en rätt bra låt. Men definitivt inte en av Waits bästa.