Veckans Låt

Inte nitton för alltid

Jag vet, jag borde inte tjata. Men jag kan inte låta bli. Och tänker därför inte göra det heller. Gasta om mina nya älsklingar i The Courteeners, alltså. Men jag måste ju. I Sverige är det märkligt tyst om dem (fan, inte ens Pet Sounds hade tagit in skivan liksom) – och det gränsar till skandal. Det är nämligen ett finfint litet popband från Manchester vi talar om. Och då menar jag riktigt jävla finfinfint. På fyllan härom veckan hörde jag mig själv gasta att jag inte blivit så förälskad i ett nytt brittiskt band med gitarrer sedan… ja, fan minns, Oasis första kanske? Att ”St. Jude” rentav är den brittiska debut jag fallit mest pladask för sedan… ja, typ ”Olympian”. Och det är ju ett tag sedan.
Faktum är att England är tillbaka, punkt slut.
Den brittiska rockscenen har inte varit såhär vital och spännande sedan 1993 – 1995. Kanske behövdes en välbehövlig vila efter en britpop-era som, förutom några guldhöns, snabbt försvann in i en dimma av skit, egon och kokain?
Bara förra året kom det starka skivor från så många nya band jag kommit att älska. Band som slagit Noel-rockens spelplan i bitar och givit indiepopen tillbaka ungdom, vitalitet och fräscha idéer.
Är också oerhört medveten om att jag tjatat om min käresta på sistone, men jag kan inte låta bli där heller. Den här låten parad med Neko Cases ”That teenage feeling” summerar liksom allt om hur det känns att bli mastodontkär när man passerat trettio… Bara en sån sak.