Veckans Låt

Jag har inte vart här på ett par veckor nu. Har haft mycket för mig. Bandet har haft sina premiärspelningar och jag har varit i tyskland och hälsat på min tyska flickvän. Hon följde med hit också och så hade vi en superskön vecka förra veckan. Nu vet jag inte när jag kommer se henne igen. Tråkigt. Ensamt. Vera kom tillbaka!
Så nu är man tillbaks i det stadiga lunket med jobb, fattigdom och tristess. Jag har dock sett fram emot Veckans, men nu när det väl blev fredag så visste jag inte alls vad jag skulle lägga upp.
Var på Einstürzende Neubauten förrförra veckan. Det var bra. Dom kanske? Nä…
Laddade ner Nine Inch Nails nya häromdan. Nått från den kanske? Nä…
Lyssnade på Nick Cave i morse på väg till jobbet. Han då? Nä…
Pratade Sonic Youth med en av dom “alternativare” farsorna på jobbet. Dom? Nä…
Men så på busses på väg hem kom den i iPoden. En av dom låtar mitt creddiga jag skäms mest över att jag älskar. Det är extremt nittiotal, det är smörigt så det nästan tävlar med Boyzone och det är välspelat och lagom. Jag borde spy över det.
Men så många gånger som jag har glädjeskuttat och sjungit med den patetiska texten går inte att förneka. Den gör mig korkat glad och jag blir sentimental. Jag kanske inte borde…
Nej nu blir det så! Nu tänker jag hälla upp den sista skvätten vin och sen ska jag skutta runt lite till den på hög volym och sen ska jag sticka till Jocke på middag.

Ha en bra helg!

Fredrik Broberg, May 16th 2008 at 16:23