Veckans Låt

Jag har inga hjältar eller idoler direkt. Inget jag följt sedan jag var liten som jag skulle sälja mina barn för att se. Inget jag har varenda skiva med och vet precis allt om. Förutom möjligtvis Nirvana. Jag var 11-12 år när Nevermind kom och den räddade väl mig från discon kan man säga. Hade jag inte hört den skivan och blivit tagen av rockmusik så hade jag kanske lyssnat på Scooter eller nått idag. Så Nirvana har jag rätt mycket med trots deras korta livstid.
Man kan tycka vad man vill om “grunge-vågen” men den förde faktiskt in alternativ musik i vardagen och mycket var bra som kom då även om en del hade ett bäst före datum.
Den här låten kommer från EPn Hormoaning som först bara släpptes i Japan -92. Jag kommer ihåg när jag MYCKET oväntat hittade den på Expert i Visby. Den var dyr men jag var väldigt nöjd, och det är en jävligt bra EP. Mestadelen av EPn gick senare att hitta på “skåpmatsskivan” Incesticide.

Glad midsommar på er!
Hälsningar från Gotland.

Jag vill absolut inte ha en sommar med Lifelover som soundtrack utan hellre fylla den med dagar som passar med Hayden trallande i mitt öra. En sommar med myror i brallan både bokstavligen och den där andra sorten där man inte kan sitta still. Och gärna, om man får fantisera, en sommar där Sverige spelar EM-final.

Det kanske var förra veckan som ansågs som den sista, innan ledighet. Jag väljer att inte fråga för jag vill så gärna dela med mig av lifelover. Det vackraste jag hört på mycket länge. Ett soundtrack till melankoliska sommarkvällar, ensamma promenader och ångestladdade bakfyllor.

Efter ett par veckors paus … tar jag mig samman igen och bjuder på ett smakprov från Becks nya vax. Psykedeliskt solsken som smakar gott till gazpachon.

För att hedra minnet av den legendariske rock/blues-farbrorn Bo Diddley som dog i veckan, får vårterminens kanske sista inlägg bli en av hans klassiker, framförd live 63, från en obskyr platta “Bo Diddley’s Beach Party” (hade tyvärr bara den plattan tillgänglig)