Veckans Låt

I dag är jag så trött, trött. Och kanske när man tänker närmare på de faktorer som påverkar mig; bakfull, begravning och en djup förkylning, hm inte så konstigt.
Melankoli

Jag var inte riktigt med forra veckan och skyller pa jetlag efter en 24 timmars resa. Jag hann helt enkelt inte riktigt med overhuvud taget.
Nu ar jag i alla fall tillbaka i staterna och fortsatter detta stora aventyr jag ar ute pa.
Har kommer en lat med Angels and airwaves som trots att den har tva ar pa nacken varit en av sommarens favoriter.

Jag sliter som ett djur jag. Jobb, jobb, jobb. Och då pratar jag inte bara om mitt vanliga jobb utan även om mitt skivbolag Devotchka som släpper två singlar på samma dag nästa vecka. Och underbara vänner som Jens hjälper till med allt de är bra på -annars skulle jag inte ha en suck att fixa detta. Men det blir lite mycket att producera, promota, registrera hos stim & ncb, boka gig, fixa isrc, ean och ncb koder. Vad hände med att bara skriva låtar? Så var det på tiden vi släppte “Consume desire” med April Tears. Där fanns ju dagens låt, en av de kommande på Lip Service EP:n.

Ni får en världspremiär i den lilla kokongen. Det har varit stor prestige för mig att återinspela den här. Några kommer tycka den är sämre, några kommer tycka den är mycket sämre. Och några kommer tycka den är bättre. Men de allra flesta har aldrig över huvud taget hört originalet. Och kanske blir det inte fler som hör den den här gången. Men här kommer “Model Actress Whatever igen: Hårdare, elektrofierad och -tycker jag själv- absolut lika bra. Annorlunda. Och inte så värst annorlunda. Trevlig helg.

Och har Freddan svårt att välja låt är det ju bara att ta Devotchkas andra release “Generation 1+2″ med eas/svart bröllop. Den är fin den med och jag är stolt att spela och jobba med så många talangfulla och härliga människor. Kan man få göra det på heltid?

..på jobbet så jag slänger upp Dodos utan vidare utsvävningar eller krusiduller. Låten får mitt hjärta att kännas som det går i otakt och det tycker jag är lite fräckt.

det får bli lite pistol disco. Ser verkligen fram mot nästa skiva, Evergreen, som kommer i år nån gång. Låtarna på myspace.com/pistoldisco lovar mycket gott. Lyssna på de tre första låtarna. Denna låten är inte representativ alls, men det är det jag har.

En ny Verve-skiva. Hmmm tänkte jag, vad ska nu det vara bra för. Det känns i mångt och mycket som att ett band som redan splittrats två gånger bör undvika att återförenas. Men nu är dom i vilket fall som helst tillbaka med sitt fjärde album, “Forth”. Och det är ett helt ok album. Inte alls lika hitorienterat som Urban Hymns, utan snarare mer likt tidagare album, i synnerhet A Northern soul. Dom första genomlyssningarna lämnade en doft av undran, men skivan växer. Och efter ett tag känns det riktigt bra med ett sista(?) Vervealbum. På många sätt ett mer passande avslut än Bitterweet Symphony.
Välkomna tillbaka.

Växte man upp i en liten håla med vänner som på allvar köpte Metal Marathon skivan och gick igång på Jive Bunny, så var det svårt att värja sig från Radio City Love Songs.. förpackad i ett riktigt dubbel cd fodral, med ett omslag som liknade de t-shirt trycken som var populära under samma tid, ett par omfamnades i ett drömskt skimmer. Denna skiva spelades ofta hemma hos någon kompis, det blev vilda protester om det var en kille som valde den, men oftast så var det någon tjej som man självklart var lite intresserad av och med tanke på att man var lite intresserad av nästan alla tjejer så fick skivan vara på.

Jag hade nästan glömt bort denna skivan tills en morgon förra veckan när jag blev tvungen att kliva upp tidigt för att sonen bestämt sig för att vakna. VH1 har ett vakna-försiktigt-program som jag fastnade framför och efter en stund så dök denna låt upp. En total flashback till frustration, trevande, ångest, lycka och osäkerhet.. det var underbart. Sedan blev jag förbannad att något som detta borde istället varit med på en skiva som heter ”Love songs” och inte merparten av det som fanns med på den skivan.

Videon är helt klart värd att titta en stund på.. en kul idé som funkar.

http://www.youtube.com/watch?v=742uUWqB9AY

Återupprättning!
Mycket bra sommar för mig. Gotland-Berlin-Tysk Festival-Gotland (med riktig sommarvärme)-Stockholm-Way Out West! Mycket bra gjort av mig. Jag är rätt dålig på att röra på mig annars. Som jag förutspådde i början av det här året så håller det i sig som ett bra år. Men vädret sviker ju lite nu, men det är ju kul för bönderna iallafall.
Och en annan sak har dippat också. Jag tyckte det kom en del riktigt bra skivsläpp i början av året men kommer det nått vettigt till hösten? The Faint släppte nytt nu och det är inte så jättekul (även om jag tror att en del låtar kommer växa till sig).
Till Stockholm kommer dom iallafall den 8:e, och live tror jag det är bra, så jag tänkte gå.
Så jag börjar värma upp redan nu med min favoritlåt från förra skivan Wet From Birth.

MBV var bäst. Näst bäst var fanimej ett stenhårt levererande Silverbullit på Way Out West. Simon rockade som om det var 1995. Andreas tryckte på alla pedaler samtidigt. Jon trollade fram helt omöjliga ljud genom att skruva på tusen rattar. Freddie Wadling kom in på extranummret! Tre, fyra nya låtar. Ryktena om splittring har plötsligt mattats av och vi hoppas och ber om en fortsättning.

Jag skäms. Jag har knappt lyssnat på någon musik under hela sommaren, inga konserter, ingenting. Det har helt enkelt inte funnits tid. Men nu, hösttermin o allt, ska jag försöka uppdatera mig lite.

Här kommer i alla fall en låt med Vetiver, inte Bröderna Djup som titeln syftade på . Lite muntert bonnigt är det i alla fall. Och man får tralla med om man vill.

Hej vänner!
Efter ett park hektiska veckor på nytt jobb börjar saker sakta men säkert sätta sig. Klippt slut som man är tackar jag Herren Jesus Krist för att det är helg. Finns det ett bättre sätt att göra det på än med den här låten? Shouldn’t think so…

Allt är inte Glasvegas som glimmar. Har legat hemma sjuk nu i några dagar, och vad bättre då att göra än att damma av sina gamla plattor och undersöka hur gamla hjältar står sig nuförtiden? När man, om man är som jag, ger sig ut på ett sådant uppdrag hamnar man förr eller senare hos The House Of Love. Faktum är att större delen av min gymnasietid lät som just The House Of Love. Jag spelade dem hela tiden. På stereon hemma, i min walkman på väg till skolan, ”Shine on” på fester, ”Christine” när jag kände mig förbannad och frustrerad. Och ”Yer eyes” precis hela tiden.
Ibland får jag för mig att den här låten är gruppens största stund, att den sammanfattar allt, sluter cirklar och är sitt eget perfekta lilla universum. Kanske har jag rätt.
En annan sanning är ju, som Jensemannen och jag redan diskuterat på denna lista, att The House Of Love förmodligen var det mest ojämna band man verkligen älskade. För varje ”Crush me” följde tre låtar ointressant mög. För varje ”Loneliness is a gun” fick man fyra refrängbefriade och totalt meningslösa effektbox-orgier.
Men det var okej. För när de var som bäst var de verkligen bäst. Som här. Bara människor med små, små hjärtan kan avfärda det här.