Pure white noise
Några av er vet redan att jag var i Skottland en sväng i somras, i första hand för att gå på My Bloody Valentine. En liten bilhajk runt västra delarna av konklaven hanns dock också med. Det var vackert, men inte i närheten lika vackert som konserten på Barrowlands (ett majestätiskt slitet gammalt ballroom i dom sunkigare delarna av Glasgow). Jag var inte sjukt peppad inför konserten, men när den väl drog igång var jag golvad efter bara några minuter. Öppningslåten var fantastiskt nog “I only said”, och efter den drömlika starten bara eskalerade det. Det hade delats ut öronproppar till samtliga besökare i foajen. I början tänkte man att det var lite onödigt, och mest för att låta myten om My Bloody Valentine som det mest högljudda bandet i historien leva vidare, men det visade sig mot slutet av konserten att det fanns fog för utdelandet. Jag har aldrig, jag upprepar ALDRIG varit med om något liknande. Sista låten var, som brukligt, “You made me realise”, och hade man varit utan öronproppar när Kevin Shields med vänner drog igång det som de själva kallar “the holocaust session” hade trummhinnan, stigbygeln, snäckan och städet bara varit en mosig sörja idag. Det var helt makalöst. För att inte säga befängt. Ljudmassan tog sig in i kroppen genom skelettet. Det var helt sinnesjukt. Det var fantastiskt.
Avslutningsvis vill jag inte undhålla er ett citat från The Heralds recension av konserten. Dom sätter huvudet på spiken.
“The only surprise is that it’s not nearly as loud as advertised. Until, that is, they get to You Made Me Realise, on which Shields and Co propel an otherwise doleful tune into slabs of pure noise. It’s as if several jet planes had come in to land at the same time while the airport was being simultaneously bulldozed and bombed. For 20 minutes.”
Attached Files:
Jens Hellqvist, August 22nd 2008 at 09:33
1 Jakob Åberg | August 22nd 2008 09:49
Jag håller med. Jag var där och jag har heller aldrig upplevt någonting liknande. Jag var på allvar lite orolig för att huset skulle rasa. Men fan vilken bra spelning! Jag hade kramp i mungiporna efteråt från flinet på läpparna konstant genom spelningen.
2 Göran Tällberg | August 22nd 2008 10:34
Detta måste helt klart spöa The Knifes lilla försök med att ha 5.1 ljud på en spelning. Fram med fler konserter som kan orsaka benbrott bara genom att vara där.
3 Andreas Jismark | August 22nd 2008 10:37
Fantastisk beskrivning av The Heralds. Och jag fattar hur fantastiskt det var för dig att vara där Jens.
Andra konserter på maxvolym:
Atari Teenage Riot, Hultsfred: Basarna höll på att spräcka mina revben. Det var skitbra men jag pallade inte stå kvar. Inte förrän jag var en kilometer från scenen började jag återfå balansen.
Oasis, Hultsfred: Första giget utanför öarna som jag minns det och mycket att bevisa. Saharatältet höll på att rasa. Jag gick därifrån. Nu är det dags att poängtera -för er som inte redan visste- att jag älskar musik på jävligt hög volym.
Spiritualized, Gino: En av få gånger jag faktiskt haft öronproppar. Jason pierce syntes ett par sekunder under konserten. I övrigt var det Lützen. Och vansinnigt bra.
4 Martin Söderström | August 22nd 2008 11:36
Exakt såhär ska fan ett inlägg se ut. En fröjd både i text och ton!
5 Martin Söderström | August 22nd 2008 11:43
Apropå volymterror:
Andreas, FAN vad jag minns den där Oasis-spelningen i Saharatältet. Ett gig som för övrigt allt mer börjar likna Springsteen på Konserthuset (tre tusen gick in – trettio tusen kom ut), men det är en annan diskussion.
Jag önskar jag kunde säga att jag gick dit för att jag var så jävla hipp och med och på och hade utsökt smak och näsa för det allra senaste. I själva verket blev jag ditsläpad av en tjej jag desperat gärna ville hångla med. Visste inte vad jag skulle vänta mig. De spelade ”Columbia”, minns jag. Och det var högt. På tok för jävla högt. Det var HÖGT och jag minns att jag bara log. Det var så coolt, så fjärran från de ploddriga synthkonserter man var van vid. Det var ROCK och det skulle fan vara FÖR JÄVLA HÖGT.
Öronen ringde i dagar efteråt. Men jag fick åtminstone hångla.
Och apropå Teenage Riot i Hultsfred: Du menar inte den spelningen som inleddes med att ENBART medhörningsboxarna fungerade? Inget ljud kom ut ur PA:t och jag skämdes som en hund, för det såg så inihelvete fånigt ut att se Alec Empire och Hanin trasha och röja som om domedagen var här till ett litet burkigt och knappt hörbart walkman-ljud…
6 Andreas Jismark | August 22nd 2008 11:51
JAg vet inte om konserten började så, men jag är jävligt glad att jag slapp se den biten!
Apropå Hultsfred så gjorde jag ett val en gång i tiden. Det kan ha varit 91? Eller var det monsteråret 92? Die Krupps och House Of Love samtidigt! Gissa vart jag gick?
House Of Love.
Tack gode gud för att de rätta delarna av hjärnan fungerar ibland.
7 Martin Söderström | August 22nd 2008 11:59
Var glad för det - ett pinsamt minne.
Apropå val: Kan erkänna att jag gjort många felaktiga sådana. Som att skita i Johnny Cash på Lollipop och gå och se typ… Busty istället! Det var sista gången Calle Lundell fick vinna över The Man In Black (eller över något alls, för den delen).
8 Jens Hellqvist | August 22nd 2008 12:14
Jag tror faktiskt att de i senaste versionen av SAOL definerar ordet felbeslut med orden “Att välja Busty istället för Johnny Cash på Lollipop”.
9 Martin Söderström | August 22nd 2008 12:17
Amen!
10 Fredrik Broberg | August 22nd 2008 16:48
Jag åkte till en pub och drack bärs istället för att se Neil Young ordentligt. Bad move…
Och min “Högst Volym-Upplevelse”: Tool på Roskilde 2001 eller nått sånt. Kändes som det rann nånting ur öronen hela konserten.
Annars tycker jag dom senaste årens volymregleringar på vissa festivaler och konserter är det värsta som hänt livemusiken. Hultsfred bestämde jag mig för att aldrig mer åka till när jag stod längst fram på en Meshuggah spelning, framför en högtalare, och småpratade med en kompis.
11 Göran Tällberg | August 22nd 2008 17:30
Jag valde Die Krupps :(