Veckans Låt

Så sjukt vackert det här är . Avigt , harmoniskt, trasigt, polerat. Jag får alltid en liten tår i ögat när stråkarna kommer in vid 1,33. Precis som juryn fick alldeles nyss när killen från Malta sjöng “Lyssna till ditt hjärta”………

J

Jag lägger upp en av mina absoluta favoriter, utifall att någon av er inte hört denna goa låten förut…

Det här är bättre än ni kommer vilja erkänna.

Lite Link Wray, coolt. Han é grym. Hör själva

I natt kommer pumpor, häxor och annat bråte skrämma skiten ur dig.

Detta ar det basta jag hort pa lange.

Jävligt kort ikväll. Mycket annat att stå i. Ett skönt band med det awesomaste namnet. Inte den creddigaste låten från nån speciellt creddig platta, men hur fel kan det bli när man heter The Dwarves och nästan alltid har en dvärg plus nakna tjejer på alla skivomslagen? “Im not going to Salt Lake City…”

Det har varit Belgiskt på Kollaps. En gång för 21 år sen var Front 242 världens bästa band i ett halvår och då lät de så här. För de som inte var med då är det kanske inte så tufft idag, men tro mig när jag säger att det var tufft då.!

Efteråt. Ljusen i hallen tänds och du fattar motvilligt att det är över. Kläderna är i trasor och du kan bada i din egen svett. Både revben och mellangärde värker efter timmars pressande mot ett oförlåtande kravallstaket. Du har blåmärken över hela kroppen och öronen ringer.
Du ignorerar den lilla grupp människor bakom dig som just håller på att sparka ihjäl varandra för att få sig en bit av skjortan som Han slängde ut från scenen innan Han lämnade er igen.
De tända ljusen går inte att ignorera längre. Du tvingas inse att det är förbi, och att du är ensam igen. Det är då du hör rösten som slingrar sig ur högtalarna. Den varmaste, vackraste stämma du kan tänka dig. En omfamning och ett löfte, en försäkran om att du fortfarande är i goda händer. En sång som tar dig i handen, leder dig uppför trapporna och ut ur konserthallen.
Och det är det vackraste du hört i hela ditt liv.

För att ge en betydligt mindre högtravande bakgrund:
Vid sidan av Timi Yuro är Shirley Bassey den bästa och mest uttrycksfulla sångerska jag någonsin hört. Hennes version av ”Ave Maria” har använts av Moz som outromusik på ett flertal turnéer (liksom The Smiths ofta lät hennes insjungning av ”You’ll never walk alone” bli det sista konsertbesökarna hörde medans de lämnade konsertlokalen). Jag skiter i det religiösa temat och går uteslutande på känslan här.
Shirleys röst i det här stycket gör saker med min själ som jag aldrig kan beskriva eller göra rättvisa.

Rameses III har gjort en ny platta. Drömsk och svävande musik som funkar bra att ha i lurarna när man jobbar.

Sedan jag flyttade till Stockholm, och i och med det fått möjligheten att se mer konserter, så har jag från och till gått ensam på vissa spelningar eftersom ingen har velat följa. Kanske inte så konstigt för vissa, men det är ändå nått lite speciellt med att gå och se ett band helt själv tycker jag. Man är ju så ensam med sin upplevelse på nått sätt. Stephen Malkmus, Melvins och Built to Spill gick jag alla och såg själv.
Så min tanke var nu, när jag såg att dom skulle komma hit igen, att jag skulle gå och se dom igen…själv förmodligen. Det skar dock i min själ när jag insåg att plånboken var tom redan den 13 Okt. Det blev inte av.
Built to Spill måste ha varit det mest opretentiösa band jag nånsin sett. Gamla, flintskalliga, lönnfeta gubbar i urtvättade t-shirts och oformliga jeans. Ena gitarristen såg till och med ut som en uteliggare/kåkfarare med långt skitigt hår, trasiga jeans och tatueringar på händerna. Eller så var han bara smutsig, svårt att säga.
Men musiken gick rakt in i mitt lilla gitarrgnisselhjärta. Tre gitarrister som la lager på lager med riff och delayiga melodier. Det enda jag blev lite besviken på var att dom spelade Goin’ Against Your Mind för snabbt. Jag fick t.o.m. spela en smärre roll i spelningen då dom behövde ett capo för att dom hade tappat bort det i Holland, påstod dom (ja man kan ju lätt tappa bort saker där). Jag verkade va den enda nörden i publiken som gick omkring med en sån pryl på mig så det var självklart dom fick låna. Fick man hänga på och dricka backstage öl då, som tack? Nä! Jävla snåljåpar!
Här kommer i alla fall deras 8.40min. epos Goin’ Against Your Mind i det tempot som den SKA gå i.