Veckans Låt

Jag har ju skrivit om Belgien och scenen jag upptäckte som tonåring på Kollaps under sporadiska inlägg de senaste månaderna. Avslutningen AKA Finalen handlade om kungen av genren: Dirk Ivens. Självfallet blir han mitt val denna vecka. Absolute Body Control: Love At First Sight. Remastrad. A Brussels Suicide if you know what I mean. 100%.

Bättre trummor än så här kan ingen spela! Dave Grohl i sitt livs form i världens tightaste låt. Pow! Där satt den.

t.A.t.U…. Jag har sen jag hörde deras första magnifika skivor haft drömmen att få se dem på typ Arvikas största scen omgärdade av stora röda flaggor, ett historiskt ryskt bildspel utan dess like, en sjujävvla ljusshow med bomber och granater och en herrans volym på musiken. Då skulle de för första gången bli det de borde ha varit.

Det har varit Belgiskt på Kollaps. En gång för 21 år sen var Front 242 världens bästa band i ett halvår och då lät de så här. För de som inte var med då är det kanske inte så tufft idag, men tro mig när jag säger att det var tufft då.!

Det här gillar jag. Nej, jag älskar det. En av årets tjugo bästa låtar. Fick den premiärspelad av Toril dagen före mitt bröllop förra året. Jag sa att hon sjöng som en alternativ stenhård Gwen Stefani. Det fick henne att sucka redan innan jag avslutat meningen. Fair enough. Men det var en komplimang.

Jodå. Efter två veckors frånvaro gör jag comeback och då med en egen komposition. Fast det är ju faktiskt inte skryt när jag påstår att det är så jävla bra. Och att jag lyssnat oavbrutet på denna sen jag fick den i förrgår. För det är en ganska rejäl omstöpning till remix. Polacken Insaneman har timestretchat “Gato Blanco”, lagt till klubb-beatet och gjort den bästa remixen so far med mitt lilla band.

“Black Cat Remixed” kommer i november och vi väntar med spänning in slutresultatet av Fredrik Brobergs “Loaded” version av samma spår som i sig också kommer bli riktigt riktigt bra av det jag hört hitills.

Justice lockar tankarna till en öl och ett dansgolv. Men jag, jag ska sitta och slutmixa en halv platta i källaren till en kyrka. Biblisk koppling uppnådd. Skål.

Emmylou har aldrig varit bätttre än när hon för första gången var i Daniel Lanois armar.

Låten heter “Where Will I Be”.

Jag sliter som ett djur jag. Jobb, jobb, jobb. Och då pratar jag inte bara om mitt vanliga jobb utan även om mitt skivbolag Devotchka som släpper två singlar på samma dag nästa vecka. Och underbara vänner som Jens hjälper till med allt de är bra på -annars skulle jag inte ha en suck att fixa detta. Men det blir lite mycket att producera, promota, registrera hos stim & ncb, boka gig, fixa isrc, ean och ncb koder. Vad hände med att bara skriva låtar? Så var det på tiden vi släppte “Consume desire” med April Tears. Där fanns ju dagens låt, en av de kommande på Lip Service EP:n.

Ni får en världspremiär i den lilla kokongen. Det har varit stor prestige för mig att återinspela den här. Några kommer tycka den är sämre, några kommer tycka den är mycket sämre. Och några kommer tycka den är bättre. Men de allra flesta har aldrig över huvud taget hört originalet. Och kanske blir det inte fler som hör den den här gången. Men här kommer “Model Actress Whatever igen: Hårdare, elektrofierad och -tycker jag själv- absolut lika bra. Annorlunda. Och inte så värst annorlunda. Trevlig helg.

Och har Freddan svårt att välja låt är det ju bara att ta Devotchkas andra release “Generation 1+2″ med eas/svart bröllop. Den är fin den med och jag är stolt att spela och jobba med så många talangfulla och härliga människor. Kan man få göra det på heltid?

Och de är också bäst. Precis som föregående upplagor Reid och Gallagher när de först dök upp. Det här är antagligen årets låt. Definitivt årets genombrott. Och årets mest estetiska band.
Joe Strummer x 2, en basist med halsen till vänster och en ny Mo Tucker från Glasgow på golvpuka och virvel. Just nu känns det här som den största händelsen i det brittiska musiklivet på mycket, mycket, mycket länge. Och splitter-nya singeln “Daddy´s Gone” är lika bra den.

…ja kanske den finaste av alla de kvinnliga rösterna i popfloran. Och här tillsammans med några andra begåvade landsmän/musikanter/superpolare: Bono, Edge, Gavin Friday. Makalöst, makalöst bra det här. Och ni minns väl filmen?

Det här kan man ju förstås tycka vad man vill om. Men jag diggar det. Som fan ska tilläggas. Andrew WK, vad gör han idag?, är en abslout dummerjöns med ett riktigt pellejönsband bakom sig. De skriker party party til I puke. Ibland är det komik. Ibland är det svinbra. Och apropå att JAMC-listan stängdes idag så nämner jag gärna WK´s “She is Beautiful” i samma andetag som skottarna. Varför? Det kan ni ju diskutera, men visst finns det ett släktband där nånstans?