Det är riktigt kul att hitta så många låtar här igen.. många som är värda att kolla upp ytterliggare. Mitt bidrag denna veckan är en låt som jag under en lång period glömt bort men den dök upp av en slump igen.. den luktar en tidig sommardag och lätt tonårsångest körad av Anne-Lie Rydé. Det känns fruktansvärt avlägset dessa år i början på nittio-talet då allting som senare blev formen för vem man är skulle skapas.
Ångest och enkel glädje.
PS. Orginalet är av Rupert Hine.. men det visste ni säkert redan.
Då jag blivit tvungen att byta arbetsplats med en massa tråkia restrektioner som följd, så får jag lägga upp min veckans hemifrån. Har inte så mycket att säga om denna, fast jag är förvånad att detta band inte tidigare ligger här.. kan kanske bero på att det är bara jag som gillar dem?
Denna låt är den mest lyssnade jag har nuförtiden.. helt enkelt bara därför att jag har den som alarm signal på min mobil. Jag försöker hinna stänga av den innan den ökar i volym. Så nu när jag hör den så tänker jag på tidiga mornar.. Detektivbyrån förtjänar bättre än så.
En enkel låt som jag har återkommit till ett par gånger denna vecka. Trodde faktiskt att de lagt av efter debuten, man hör ju inte så mycket av dem efter hypen som var för ett par år sedan.
Växte man upp i en liten håla med vänner som på allvar köpte Metal Marathon skivan och gick igång på Jive Bunny, så var det svårt att värja sig från Radio City Love Songs.. förpackad i ett riktigt dubbel cd fodral, med ett omslag som liknade de t-shirt trycken som var populära under samma tid, ett par omfamnades i ett drömskt skimmer. Denna skiva spelades ofta hemma hos någon kompis, det blev vilda protester om det var en kille som valde den, men oftast så var det någon tjej som man självklart var lite intresserad av och med tanke på att man var lite intresserad av nästan alla tjejer så fick skivan vara på.
Jag hade nästan glömt bort denna skivan tills en morgon förra veckan när jag blev tvungen att kliva upp tidigt för att sonen bestämt sig för att vakna. VH1 har ett vakna-försiktigt-program som jag fastnade framför och efter en stund så dök denna låt upp. En total flashback till frustration, trevande, ångest, lycka och osäkerhet.. det var underbart. Sedan blev jag förbannad att något som detta borde istället varit med på en skiva som heter ”Love songs” och inte merparten av det som fanns med på den skivan.
Videon är helt klart värd att titta en stund på.. en kul idé som funkar.
En cover blir nästan aldrig lika bra som orginalet, så även denna gången. Men jag har lite svårt att se Sonic Youth anno 2008 genomföra denna på ett bättre sätt. Vet inte ens om de spelade den på Way Out West, för efter att ha brottats med Thurston Moore nere i fotodiket.. (han bestämde sig för att putta ned alla fotografer från podiet.. vilket iof var bättre det än metoden som Nick Cave använde sig av, han trampade på armar och nästintill krossade mitt långfinger genom att välta ett notställ på det).. så lämnade jag spelningen för att fota Grinderman.
Så jag säger välkommen till mig själv och er andra och ser fram emot en underbar regnig höst som spenderas bäst här på veckans.
Jag har inte varit så bra på detta på senaste.. som så många andra.. förlåt Jens! Har inte så mycket att säga om veckans bidrag förutom att det var coolt att Blixa uppmärksammade oss fotografer och gav oss sitt bästa skrik.
Kärleken till bandet var då som en kort romans.. snabb, intensiv, hjärtskärande och uttömmande. Så när väl deras andra skiva kom så fanns de inte längre kvar hos mig, som ett sönder tummat kort längst bak i plånboken. Nu 2008 så börjar jag bli gammal och trött och det är då de gamla romanserna kommer igen, inte alls lika intensiva utan mer lagom och på sin höjd så ler man lite. Detta får mig att le.
Ännu en grupp som jag hittat på någon av alla dessa mp3 bloggar på det oändliga internet. Den har fastnat i mitt huvud och det vill inte säga lite då man hela tiden försöker hitta något nytt som ger en kick för om endast bara 5 minuter. Det är skrämmande var mycket skit som finns och man får vada för att hitta fast mark ibland.. veckans låt är en ö av fast mark i ett hav av skit.
Det är inte vidare unikt att tolka andras låtar, men jag var när det begav sig helt såld på dessa herrars ömma smekningar till covers. Vet inte om det beror på den låtskatt som de öste ur eller om det bara var rätt i tiden för mig?
Vet inte vilka trådar som dragits för att lura ut den gamla räven Lou Reed ur buskarna. The Killers är annars inga favoriter hos mig men denna är riktigt bra, även deras cover på shadowplay på samma skiva är värd en lyssning.