Veckans Låt

Inte för att jag tror att någon av er inte skulle ha hört den, men måhända var det ett tag sedan?

Ja… jag vet. Den här låten har varit med tidigare. Men jag märkte inte det förrän jag hade skrivit färdigt och nu orkar jag inte skriva nytt. Jag har tydligen själv haft med Brian Jonestown Massacre tidigare också, så det blev extremt fantasilöst det här.

Vad konstigt man beter sig ibland… Här har vi ett band, Brian Jonestown Massacre, som jag är ganska så väl bekant med. Jag har lyssnat på dem en hel del, sett Digg ett par gånger och sett dem live. Man kan säga att jag håller dem högt men jag är inget die hard fan. För tio minuter sen satt jag och jobbade med musik i lurarna. Tänkte på jobbsaker som man gör när man jobbar, typ kan vi bocka av det här ur att-göra-listan i Excel eller behöver det dubbelkollas en gång till. Och så bli jag plötsligt tårögd. Är det den fina Excel-strukturen som berört mig, tänker jag. Nej. Det är den fin-fina musiken i lurarna som jag hört massor av gånger tidigare, men kanske aldrig riktigt varit i rätt sinnestämning för. Brian Jonestown Massacre har plötsligt gått från bra till fantastiska.

Ok, så har jag ballat igen då och inte lagt upp på Veckans som sig bör. Ständigt kör det ihop sig på fredagarna och ständigt vänder jag dövörat till när Jens påpekar att jag kanske kunde lägga upp redan på torsdagen om fredagen nu är ett sådant stort problem. Nä, det här håller inte. Jag ska… försöka.

Förr-förra veckan var det en låt som satt som klister, som gick på A-rotation i Spotify och som var utsedd som Veckans. Den missar ni tyvärr. Förra veckan var det samma visa fast en annan låt och artist. Den tar vi. Den här veckans låt får bli nästa veckas veckans.

Under några år lyssnade jag alltid på det här när jag skulle somna. Här är femte och avslutande spåret på skivan 94diskont. Egentligen har jag bara lyssnat på första spåret, som är 24 minuter långt, precis lagom för att hinna somna, men spår fem är samma låt i en kortare version. Sov gott!

Ska jag ta någonting nytt och fräscht eller någonting gammalt och tråkigt? Jag tar gammalt och tråkigt. Dammades av i samband med arbetet att digitalisera alla våra CD’s i somras. Just den här låten nynnade jag dessutom på hela förmiddagen idag innan jag kom på vad det är för låt.

MBV var bäst. Näst bäst var fanimej ett stenhårt levererande Silverbullit på Way Out West. Simon rockade som om det var 1995. Andreas tryckte på alla pedaler samtidigt. Jon trollade fram helt omöjliga ljud genom att skruva på tusen rattar. Freddie Wadling kom in på extranummret! Tre, fyra nya låtar. Ryktena om splittring har plötsligt mattats av och vi hoppas och ber om en fortsättning.

Vice magazine kan vara lite kul ibland. Härom veckan hittade jag en intervju med ett för mig okänt band som visade sig både turnera som förband till Spiritualized och ha en gammal Jesus and Mary Chain-basist som bandmedlem. Jag gillar bäst när dom är riktigt sömnigt lugna. Om MySpace-spelaren inte hade slumpat fram Contours som den första låten jag fick höra så hade jag nog surfat vidare. Men det här är riktigt bra.

Nu är jag tillbaka. Tänkte bara säga det, utifall någon hade noterat att jag har varit borta i nästan ett par månader.

Det känns inte så hett att lägga upp en danshit från 2004, men vad ska jag göra? Jag kan inte få låtjäveln ur huvudet. Den styr mig. Jag börjar dansa mot min vilja framför kaffeautomaten. Jag lyssnar på repeat. Jag är fyra år efter min tid, men det spelar ingen roll, vi tar den en gång till: Camaro, Chevelle, Camino, Daytona, Trans-am, Mustang, Charger, GTO. Well oiled, that’s what you are, come on and ride in my muscle car.

Jag blev så glad över att det var soligt. Då blir det Hefner.

Storyn är nästan identisk med den som Fredrik berättar nedan. Kille med många MP3-or shufflar omkring och stöter på tidigare förbisedd pärla. Tycke uppstår. I mitt fall kan jag dock härleda ursprunget till en skiva jag koperierat från en jobbarkompis för ett par år sedan. Skivan i övrigt är inte så spännande och det är väl anledningen till att jag inte ägnat det så mycket uppmärksamhet. Men den här låten är riktigt bra.

En liten notis i GP meddelade de tre första bokningarna till årets Way Out West. Årsbästalistor ramlar in på Veckans. Jag ser namnet Yeasayer och blir nyfiken. Det låter riktigt bra och trevligt otrendigt på ett sätt som såklart gör det trendigt. Nu lyssnar vi tillsammans tycker jag.

Jag ser mig själv som en modern människa, men när det kommer till vissa traditioner är jag ganska konservativ. Det har bland annat Jens fått uppleva på nyår och midsommar. I min konservativa idealbild av vad julen ska vara dras jag lätt mot det lite mer andliga och högtidliga. Ny julmusik känns oftast som om det vore en gimmick eller någonting man slängt ihop i julstressen för att ge en liten present till sina fans. Eller för att tjäna en årlig hacka på radiospeltid så att man kan leva som sonen till upphovsmannen till Santas Silver Sleigh i About a Boy. Jag föredrar: Fåraherdar. Betlehem. Comfort and joy.