Gun Club är ytterigare ett av banden i den där raden av “band jag nog egentligen borde lyssnat mer på för länge sedan”. Tyvärr krävdes det ett dödsfall för att jag skulle återuppväcka dem ur min interna dvala, och det är onekligen en smula sorgligt. Jag menar, Nick Sanderson spelade under tio års tid trummor i The Jesus and Mary Chain, och bara det borde ju räcka för att få mig rejält intresserad. Och som om inte det vore nog utgorde mr Sanderson och hans fru Romi Mori (också medlem i Gun Club) femtio procent av Jim Reids dryckesbroderprojekt Freeheat.
Dags för en liten uppryckning. Jag har mer att tacka Gun Club för än jag anar.
Som Kai mycket riktigt redan påpekat var Spiritualized i måndags en succé. “Vilket konsertår ändå” tänkte jag glatt när jag vaknat upp på tisdagförmiddagen efter en orimligt våt måndag. Sedan slog det mig vilka byggstenar jag byggt mitt konserttorn med 2008: The Jesus and Mary Chain. My Bloody Valentine. Spiritualized. Inte direkt färskpotatis, om ni ursäktar ordaleken. Men vad fasen. Det är ändå tre av mina topp-tio-favoriter genom tiderna. Så jag tycker nog att jag kan hålla huvudet högt.
Nu bjuder jag på den akustiska (och i min bok avsevärt mycket bättre) versionen av Baby I’m Just a Fool. Det är grejer det!
Höstens skiva är tio år gammal och heter “People Move On”. En sen kväll i början av oktober när jag var ute och skulle hämta thaimat åt mig, Kitte och Jenny dök minnet av den upp i bakhuvudet, och sedan dess har den gått varm därhemma. När höstmörkret slingrar sig runt regndränkta gator är den som balsam för nariga händer.
Frågar ni mig varför jag snöat in på Bernard Butlers solodebut har jag inte helt lätt att svara, men jag tror att Duffys “Distant Dreamer” har en hel del med saken att göra. Jag har helt enkelt saknat herr Butlers storslagna, nästintill överdimensionerade Spectorproduktioner där allt, precis allt är välkommet in i studiovärmen.
Det är, för att använda en rejält söndertjatad veckans-klyscha för förhoppningsvis allra sista gången, mysigt.
Jag gillar nog Säkert bättre än Hello Saferide tror jag. Annika Norlins senaste engelspråkiga album (More modern short stories from Hello Saferide) är inte alls dåligt; tvärtom. Men det har höjts till skyarna på de flesta håll i pressen, och så bra tycker jag inte att det är. Etter värre är att vissa spår verkligen retar gallfeber på mig (i synnerhet “Anna” och “Sancho Pancha”"), och det är ju inte alls bra. Men, när det är bra är det bra. Som vi brukar säga.
Det dök upp rad skivor denna veckan som på pappret kändes rätt intressanta, iallfall av DN’s recensionslista att döma. Hello Saferide, Mercury Rev, Nordpolen, Mogwai, Jenny Lewis… Men jag har inte riktigt haft ro nog att lyssna ordentligt, och det jag lyssnat på (Hello Saferide, Mogwai, Mercury Rev) har väl inte direkt golvat mig. Kanske på en meny nära någon av er senare i höst?
Det får bli till att kalla in gammalt garde istället. Vad sägs om Indochine? Det blir väl lite mysigt?
Vet ni vad?! Det här är mitt hundrade inlägg på veckans! Mäktigt! Lite smolk i glädjebägaren dock; inte alla av mina inlägg har innehållit låtar, så det blir endast min nittiosjunde låt. Ibland har jag ju som ni vet varit nödgad att som administratör skriva några ordningsbetonade inlägg. Men va fan, jag tycker det är värt att fira ändå. Med Spacemen 3, som för övrigt varit sinnesjukt underrepresenterade hittills här på veckans. Jag råder bot på det med denna fantastiska version av “Amen” från “Taking drugs to make music to take drugs to… ”
Och snart är börjar dom riktiga hundralåtarsjubiléumen. Då blir det fyrverkerier.
Jag visste ju att Martin skulle lägga upp en Glasvegaslåt idag, frågan var bara vilken. Och om jag själv skulle hinna före.
Nu hann jag inte före, men det spelar mindre roll. Det stod ändå skrivet i stjärnorna att både jag och herr Söderström skulle köra skotskt idag. Och tacka fan för det. Glasvegas debut är med mycket stor sannolikhet årets skiva. Den är så välkommen att det gör ont.
Och hade inte Andreas varit på hemlig ort över helgen hade det bjudits på tre låtar med samma band idag, det är jag beredd att sätta mitt högra öra på.
Primal Screams nya har vi inte diskuterat så det ryker här på veckans, och det kanske det finns skäl till. Det är inte en omtumlande skiva, det kan jag villigt erkänna, men den är betydligt bättre än förra, tämligen trista “Riot City Blues”. Och den här covern på Fleetwood Macs “Over and Over” är riktigt, riktigt fin.
En ny Verve-skiva. Hmmm tänkte jag, vad ska nu det vara bra för. Det känns i mångt och mycket som att ett band som redan splittrats två gånger bör undvika att återförenas. Men nu är dom i vilket fall som helst tillbaka med sitt fjärde album, “Forth”. Och det är ett helt ok album. Inte alls lika hitorienterat som Urban Hymns, utan snarare mer likt tidagare album, i synnerhet A Northern soul. Dom första genomlyssningarna lämnade en doft av undran, men skivan växer. Och efter ett tag känns det riktigt bra med ett sista(?) Vervealbum. På många sätt ett mer passande avslut än Bitterweet Symphony.
Välkomna tillbaka.
Några av er vet redan att jag var i Skottland en sväng i somras, i första hand för att gå på My Bloody Valentine. En liten bilhajk runt västra delarna av konklaven hanns dock också med. Det var vackert, men inte i närheten lika vackert som konserten på Barrowlands (ett majestätiskt slitet gammalt ballroom i dom sunkigare delarna av Glasgow). Jag var inte sjukt peppad inför konserten, men när den väl drog igång var jag golvad efter bara några minuter. Öppningslåten var fantastiskt nog “I only said”, och efter den drömlika starten bara eskalerade det. Det hade delats ut öronproppar till samtliga besökare i foajen. I början tänkte man att det var lite onödigt, och mest för att låta myten om My Bloody Valentine som det mest högljudda bandet i historien leva vidare, men det visade sig mot slutet av konserten att det fanns fog för utdelandet. Jag har aldrig, jag upprepar ALDRIG varit med om något liknande. Sista låten var, som brukligt, “You made me realise”, och hade man varit utan öronproppar när Kevin Shields med vänner drog igång det som de själva kallar “the holocaust session” hade trummhinnan, stigbygeln, snäckan och städet bara varit en mosig sörja idag. Det var helt makalöst. För att inte säga befängt. Ljudmassan tog sig in i kroppen genom skelettet. Det var helt sinnesjukt. Det var fantastiskt.
Avslutningsvis vill jag inte undhålla er ett citat från The Heralds recension av konserten. Dom sätter huvudet på spiken.
“The only surprise is that it’s not nearly as loud as advertised. Until, that is, they get to You Made Me Realise, on which Shields and Co propel an otherwise doleful tune into slabs of pure noise. It’s as if several jet planes had come in to land at the same time while the airport was being simultaneously bulldozed and bombed. For 20 minutes.”
Medans solen gör sitt bästa för att bränna hål i asfalten därute sitter jag inne och snörvlar med en lättare feber i kroppen. I bakgrunden snurrar nya Death Cab for Cutie plattan och det är fortfarande ett band jag borde gilla mycket mer än jag gör (Postal Serice är ju som bekant fantastiska). Men det vill aldrig riktigt sätta sig. Nu kan jag i vilket fall som helst skylla på att skallen är full av snor, så här kommer en bland många helt ok låtar från senaste skivan Narrow Stairs.