Veckans Låt

“The production on the Peel Session was amazing and it was the best thing that we ever recorded. We played as fast as possible as we only had five hours to record the session as the studio had been double booked with The Frank Chickens.”

Hey Paulettes “I Really Do Love Penelope” har tillhört mina favoritlåtar under lång tid och på något underligt sätt har den dykt upp igen överallt den senaste tiden. Och så får jag höra den här uppspeedade versionen till råga på allt! Om man som jag är svag för jangliga gitarrer i stil med tidiga Happydeadmen, ja, då är ju det här himlen!

Detta blir väldigt mycket dagens låt eftersom det är en vän till mig som framför detta vackra stycke popmusik. Och det faktum att det idag är hans födelsedag. Och jag vet inte vad jag ska ge honom, men det kommer att bli en skiva ändå så jag kan lika gärna sluta fundera på det nu. Jag kommer inte ihåg första gången jag träffade Mikael, men jag kommer ihåg vad som kan ha varit den andra gången, på Röda Rummet någon gång på våren 2001, i klubben Starke Adolfs barndom och på den tiden var Dorotea hans enmansshow. I samma veva träffade jag min flickvän och blev en del av det kollektiv som Starke Adolf blev under ett par år. Kanske är det för att jag har träffat Mikael en hel del i samband med planerna för vår nya klubb, kanske är det för att några år har gått som minnena förändras och allting framstår i ett romantiskt skimmer som man kan se tillbaka på något och helt okritiskt säga att vi faktiskt åstadkom något som man är stolt över… Och Mikael, han fortsätter att skriva Pop som berör, han lånar Felt-slingor och har en röst som lyfter detta över hustaken.

En solig och blåsig dag som idag får jag tillfälle att bruka min nyinköpta kavaj. Min Pants Yell!-knapp matchar fint!

Spring är ju ett oundvikligt val såhär i början av april. De var en duo bestående av systrarna Marilyn Wilson-Rovell och Diane Rovell (som tidigare utgjorde två tredjedelar av The Honeys tillsammans med ännu en syster…). Deras självbetitlade album från 1972 är producerat av Marilyns dåvarande make Brian Wilson, och en del av låtarna är även skrivna av honom. Däribland denna hypnotiska pärla, som låter som något Saint Etienne kan ha lyssnat på när de satte ihop ”So Tough” i början av nittiotalet.

Kanske är det för att Morrissey gästar Göteborg som jag har kommit att tänka på Johnny Johnson och The Siddeleys ”karriär” (tre singlar följda av tolv års tystnad följd av en samlingsskiva följd av ytterligare fem års tystnad…) denna vecka. Hursomhelst, The Siddeleys-samlingen ”Slum Clearance” låg i min CD-väska i måndags morse och det slog mig ännu en gång hur kriminellt underskattade Johnny Johnsons band var på sin tid, under andra halvan av 80-talet. Det fanns dock en liten skara som förstod att uppskatta (bland annat John Peel som ordnade två Peel Sessions och räddade ett gäng The Siddeleys-låtar åt eftervärlden) och det fanns de som kallade Johnny ”en kvinnlig Morrissey”. Och hon är i mitt tycke samma briljanta textförfattare, med samma svarta humor, fast med mindre litterära passningar och mer ”kitchen sink”, förankrat i hennes egen verklighet med diskjobb och boende i rivningskåkar.
 
Och vad hände sen då?
I finally got a sofa in 1994 - it looks rather shabby now and needs replacing. Many of the other things I wanted I’m wanting still. I’ve earned my living in a variety of ways since those days - none of them important. I can’t say that any of my jobs had any other purpose for me other than to keep a roof over my head and a decent hairdo on it.