Veckans Låt

Det finns många anledningar till att jag är så glad och tacksam över att ha blivit introducerad för Neko Case och den här låten.
För att det enda som är viktigt är den där tonårskänslan, trots att man enligt folkbokföringen sedan länge är att betrakta som vuxen.
En underbar kombination. Och värt mer än något annat.
Som hon själv uttrycker det i sångens inledning:
”Now that we’ve met
We can only laugh at these regrets”.
Och när jag ändå är inne på själva låten:
Jag gillar att det här är snubblande skevt och gnistrande självklart på samma gång.
Och precis som i fallet med Misfits ”She” är refrängen så satans bra att de bara spelar den en enda gång.

I våras introducerade mina bandkamrater mig för stockholmsgänget i Sad Day For Puppets. De hade trillat över deras Myspace och blivit så frälsta att de ville att vi skulle spela in en duett med Anna, sångerskan i nämnda band. Jag tände direkt på det hela, både på tanken om en duett och på den här lillla poporkestern.
Av duetten blev sedan inte ett dugg av och själva tog vi ett halvårs semester från vårt eget band medan Sad Day For Puppets gick och skaffade sig ett riktigt fint litet liverykte här i stan.
Hade jag haft bättre smak hade jag inte diggat detta så mycket som jag gör. Shoegazepop som den lät förr, liksom. Men nu har det gått så många år sedan precis alla band lät såhär att när någon plötsligt gör det igen känns det både piggt och befriande.
Visst, de kryssar i så gott som samtliga klichérutor, förstås.
Drömsk tjejsång: check.
Seriekopplade effektpedaler: check.
Nonsenslyrik med stora ord: check.
Gillar jag det: Double-fookin-check.
Låten i fråga är från ep:n ”Just like a ghost” som kom i våras. Om någon går igång på detta så är den ep:n mycket bättre än albumet som släpptes tidigare i höstas.
Sex låtar är ju nästan alltid att föredra framför tretton, som det gamla ordstävet lyder.

Man kan hålla av Frank Sinatra av många anledningar. Somliga dyrkar honom som the duke of cool i legendarisk Rat pack-smoking, andra som den åldrande swinghärskaren.
Personligen gillar jag the wisecracking, fingersnapping Sinatra. Också.
Men det som gör att jag älskar honom – och då menar jag älskar honom – är hans ömma sida. Den sårade, lämnade Sinatra med huvudet mot bardisken och de filterlösa cigaretterna som enda sällskap.
”In the wee small hours” dök upp inte långt efter Sinatras blodiga och extremt offentliga separation från Ava Gardner. En midnattsblå samling sånger om att älska och förlora.
En delikat arrangerad låtbukett om ensamhet och längtan.
Sinatra sjunger varenda sång som vore de ord han helst av allt skulle vilja viska i örat på henne. Hon som gick. Tonen och anslaget är plågsamt uppriktigt, men aldrig svart. Det finns alltid åtminstone en stjärna på himlen som fortfarande blinkar. Ett hopp som aldrig slocknar. Och det är det som gör att jag återvänt till den här skivan i snart 15 års tid. Man kan kalla det bitterljuvt. Rent av smärtsamt.
Jag säger det är smärtsamt vackert.
Och skulle jag någon gång, med ett laddat vapen mot huvudet, tvingas lista mina tio favoritalbum genom alla tider så är ”In the wee small hours” tveklöst med någonstans mellan plats sju och tio.

Efteråt. Ljusen i hallen tänds och du fattar motvilligt att det är över. Kläderna är i trasor och du kan bada i din egen svett. Både revben och mellangärde värker efter timmars pressande mot ett oförlåtande kravallstaket. Du har blåmärken över hela kroppen och öronen ringer.
Du ignorerar den lilla grupp människor bakom dig som just håller på att sparka ihjäl varandra för att få sig en bit av skjortan som Han slängde ut från scenen innan Han lämnade er igen.
De tända ljusen går inte att ignorera längre. Du tvingas inse att det är förbi, och att du är ensam igen. Det är då du hör rösten som slingrar sig ur högtalarna. Den varmaste, vackraste stämma du kan tänka dig. En omfamning och ett löfte, en försäkran om att du fortfarande är i goda händer. En sång som tar dig i handen, leder dig uppför trapporna och ut ur konserthallen.
Och det är det vackraste du hört i hela ditt liv.

För att ge en betydligt mindre högtravande bakgrund:
Vid sidan av Timi Yuro är Shirley Bassey den bästa och mest uttrycksfulla sångerska jag någonsin hört. Hennes version av ”Ave Maria” har använts av Moz som outromusik på ett flertal turnéer (liksom The Smiths ofta lät hennes insjungning av ”You’ll never walk alone” bli det sista konsertbesökarna hörde medans de lämnade konsertlokalen). Jag skiter i det religiösa temat och går uteslutande på känslan här.
Shirleys röst i det här stycket gör saker med min själ som jag aldrig kan beskriva eller göra rättvisa.

I de här kretsarna har jag skrikit mig hes om The Courteeners till absolut ingen som helst nytta. Det gör inte så mycket, och ändrar inte det faktum att jag kan bli väldigt passionerad om det här bandet, nästan våldsam.
Och tanken är väl att man ska lägga upp saker man älskar här på listan, inte saker som ger applåder hos andra? Rätta mig om jag har fel på den punkten.
Den här avskalade, akustiska saken kommer inslagen i duggregnigt nordengelskt omslagspapper på det där sättet som jag alltid kommer att älska. Uppriktigheten, dialekten, de väldigt konkreta geografiska referenspunkterna i texten är en sak – och de betyder mycket för sättet mitt hjärta bankar. Det som verkligen dödar mig varje gång är den desperat sorgliga illustrationen av att vänta på någon på en tågperrong med en billig hjärtformad ballong i handen.

Hade egentligen tänkt slänga upp en annan låt. Men så blev jag påmind om the power of Morrisseys blandband och då landar jag i The Pony Club (ej att förväxla med ett nyare band som heter typ samma sak fast inte riktigt).
Har något vagt minne av att de här irländarna var förband när jag såg honom på Royal Albert Hall, men då var jag för upptagen med att hålla mig vid liv så jag kan ha fel.
Den här isolationspärlan upptäckte jag såklart via Morrisseys intermission tape på 2002-turnén. Och den har bott i en alldeles egen kammare i mitt hjärta sedan dess.

Det var tack vare Russell Brand som jag hittade tillbaka till Oasis. Som ni vet så har ju wrinkly rocker Noel Gallagher blivit någon sorts ständig bisittare i den tufsige Essex-komikerns radioshow (veckans höjdpunkt i min lilla värld är alltid när den nya podcasten finns för nedladdning).
Sakta, sakta började jag minnas att jag saknat Noel.
Och att jag underskattat honom för länge.
Inte bara för att han är en natural born komiker med en fantastiskt torr nordengelsk humor. Utan för att det på varje Oasis-platta sedan de slutade vara det hetaste i världen faktiskt funnits låtar som knäckt mig. Fortfarande. Inte på samma sätt som 1994, naturligtvis. Eller ens av samma anledningar. Men den officiella historieskrivningen om Oasis (att de inte släppt ett jota av värde efter ”Morning glory”) är ren lögn. Jag gillar att de nu vågar vara lagom quirky, att de accepterat sitt liv i skuggan och lika gärna kan skapa spännande musik igen. Som här.
”Three chords, one note. Krautpop! The kind of song I’ve wanted to write for years”, kommenterade Noel själv den här lilla bruspärlan i Q nyligen. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker våldsamt mycket om det här.

Kan det vara så att ni missat Kathleen Edwards? I så fall är det en skandal i det lilla och något som måste ändras bums.
Det här är så vackert och sorgligt att jag inte vet var jag ska ta vägen.

”Morrissey sjunger Buzzcocks!”.
Så löd ett av sms:en i en kamrats minut för minut-rapportering från Mozzans gig i Hyde Park i somras. Jag åkte till slut och efter många om och men aldrig dit själv.
Med facit i hand och allt det där missade jag inget storslaget eller extraordinärt, tydligen.
Förutom den här fullständigt otippade godsaken.
Indiegenerationens Sinatra croonade sig trots allt igenom klassisk punkpop från Manchester, bara en sån sak.
Och som ni vet så undrar jag ju förstås varför han gör just den, hur det kommer sig, till vem är den riktad, varför gör han just den här just nu och det där. Eller om han bara fått för sig att Buzzcocks var kriminellt underskattade och vill hylla dem postumt. Fan vet.
Men även om man skalar bort alla lager av Mozofili så är det fortfarande tre fina popminuter. Good enough for me.

Det kan inte ha varit mer än några månader sedan. Det pep till i telefonen. Sms från Jismark:
”Har du hört Glasvegas!?!?!”
Jag: ”Nej, det måste jag missat. Bra skit, eller?”.
Andreas: ”Låten ”Geraldine”! Se till att gå och kissa innan”.
Självfallet hade han rätt.
Och han är inte ensam om att ha fattat storheten i det bästa som kommit från Skottland sedan bröderna Reid upptäckte tuperingskammen.

Saxat om Glasvegas:
” Och det är i den långa Flowers and football tops känslan återkommer med nästan ännu starkare urkraft. Med kärlek. Passion. Politik. Romantik. Och okuvlig stolthet. Med Jesus & Mary Chain i ögonen, Frankie Lymon & The Teenagers i hjärtat och kommunistiska manifestet i jackfickan”.
- Andres Lokko

” Glasvegas låter som ett chicken race mellan The Righteous Brothers och Broder Daniel. Och James Allen uppträder hela tiden med en halsbrytande inlevelse som bara unga skivdebutanter vågar ha.
Han sjunger varenda arbetarklassromantiska textrad som om det var hans allra sista andetag”.
- Markus Larsson

” Det här är svinbra, verkligen svinbra”..
- Jens Hellqvist

” Välkommen till rockhistorien, Glasvegas. Jag är så glad, 35 fast 17, att jag kan känna det jag gör nu”.
- Andreas Jismark

”Det här är så bra att jag behöver blöja!”.
- Martin Söderström

Jag fortsätter mitt korståg för The Courteeners. Är beredd att dra precis hur många lansar som helst för det här Manchester-gänget. Så ungt, så fullt av piss and vinegar, så totalt jävla knockande energiskt och med två fingrar konstant uppsträckta i luften. Sångaren Liam Fray är dessutom, sin unga ålder till trots, en stor lyriker in the making – och en snygg jävel dessutom. Även om nästan samtliga låtar på skivan inte hade varit grymt starka (vilket de är) så hade jag svalt det här helt och hållet enbart för energin och dialekten.

Allt är inte Glasvegas som glimmar. Har legat hemma sjuk nu i några dagar, och vad bättre då att göra än att damma av sina gamla plattor och undersöka hur gamla hjältar står sig nuförtiden? När man, om man är som jag, ger sig ut på ett sådant uppdrag hamnar man förr eller senare hos The House Of Love. Faktum är att större delen av min gymnasietid lät som just The House Of Love. Jag spelade dem hela tiden. På stereon hemma, i min walkman på väg till skolan, ”Shine on” på fester, ”Christine” när jag kände mig förbannad och frustrerad. Och ”Yer eyes” precis hela tiden.
Ibland får jag för mig att den här låten är gruppens största stund, att den sammanfattar allt, sluter cirklar och är sitt eget perfekta lilla universum. Kanske har jag rätt.
En annan sanning är ju, som Jensemannen och jag redan diskuterat på denna lista, att The House Of Love förmodligen var det mest ojämna band man verkligen älskade. För varje ”Crush me” följde tre låtar ointressant mög. För varje ”Loneliness is a gun” fick man fyra refrängbefriade och totalt meningslösa effektbox-orgier.
Men det var okej. För när de var som bäst var de verkligen bäst. Som här. Bara människor med små, små hjärtan kan avfärda det här.