Veckans Låt

Jag har (jag är jävligt full fötrresrten. Bara så ni vet) varit hooked på den här jävla låten hela veckan. Ja, jag vet att dt är kommersiell radioskit. D3et tyckte jag edan när förra skivan om, men jag tycker ändå det är bra. Och fan va pet shop boys det låter när trummorna smackar igång! Men va fan sjunger han??? Are we human or are ew dancer? Eller denser? Vem fan vet och vem fan bryr sig!? Andreas bryr sig. Men det tror jag beror på fysiologidska saker. Det här är skitpop av ett rät skitigt band som har gjort några av dom bästa låtarna under 2000 talet. Jag måste säga nu att jag är för full för att vare sig kritisera eller försvara eller attakera den här jävla refrängen bandet över huvudtaget. Låt os bråka i kommentator fältet. Min ständpunkt är iallafall aytt dt här är jävla dumihuvetpop och jävligt br a sån! HOppa upp och hopa för fan!

Jag älskar att gå omkring ensam i Stockholm och bara lyssna på musik. Att bara samla på minnen av total balans mellan omgivning, väder, tid, sinnesstämning och musik. Kopplingen mulen, frusen vinterdag över västerbron med Bright Eyes Digital Ash In A Digital Urn kommer jag nog aldrig ifrån.
Den senaste veckan har bjudit på blandat väder och i förrgår bestämde jag mig för att skippa ta bussen från jobbet och gå till Slussen. Kanske inte så smart med tanke på att det regnade. Mina stackars converse hade inte mycket att säga till om. Men vad gjorde det när man hade en av årets absolut bästa skivor att lyssna på och samtidigt får en av Stockholms bästa utsikter längs med Katarinavägen.
Jag tror jag sa redan när den kom att den skulle bli en av årets bästa skivor, M83s Saturdays=Youth. Förstår bara inte hur jag kunde se till att inte ha möjligheten att gå och se honom när han var här nu nyligen bara?! Idioti.
Har redan nu börjat fundera på vilka skivor som ska hamna på topp 10 för årets bäst. Ska klura och vänta ett tag till, men jag kan säga redan nu att den här definitivt är med.
För alla blöta, stadsljusskimrande, mörka kvällspromenader framöver.

Kände mig lite villrådig till vad jag skulle lägga upp idag. Jag har till slut bestämt mig för att kontra Göran och slänga in en Moloko-låt som jag gillar mycket. Tyvärr lider den lite av dansmusiksjukan. Den som gör att en del låtar verkar fastna i vinkelvolten och rulla på i några minuter för mycket, men den första halvan är ju så cool!
Hade en chans att se Róisín Murphy på Melt i somras. Gjorde det dock inte. Var det dumt? Hur låter hon själv? Någon som vet?

Jävligt kort ikväll. Mycket annat att stå i. Ett skönt band med det awesomaste namnet. Inte den creddigaste låten från nån speciellt creddig platta, men hur fel kan det bli när man heter The Dwarves och nästan alltid har en dvärg plus nakna tjejer på alla skivomslagen? “Im not going to Salt Lake City…”

Sedan jag flyttade till Stockholm, och i och med det fått möjligheten att se mer konserter, så har jag från och till gått ensam på vissa spelningar eftersom ingen har velat följa. Kanske inte så konstigt för vissa, men det är ändå nått lite speciellt med att gå och se ett band helt själv tycker jag. Man är ju så ensam med sin upplevelse på nått sätt. Stephen Malkmus, Melvins och Built to Spill gick jag alla och såg själv.
Så min tanke var nu, när jag såg att dom skulle komma hit igen, att jag skulle gå och se dom igen…själv förmodligen. Det skar dock i min själ när jag insåg att plånboken var tom redan den 13 Okt. Det blev inte av.
Built to Spill måste ha varit det mest opretentiösa band jag nånsin sett. Gamla, flintskalliga, lönnfeta gubbar i urtvättade t-shirts och oformliga jeans. Ena gitarristen såg till och med ut som en uteliggare/kåkfarare med långt skitigt hår, trasiga jeans och tatueringar på händerna. Eller så var han bara smutsig, svårt att säga.
Men musiken gick rakt in i mitt lilla gitarrgnisselhjärta. Tre gitarrister som la lager på lager med riff och delayiga melodier. Det enda jag blev lite besviken på var att dom spelade Goin’ Against Your Mind för snabbt. Jag fick t.o.m. spela en smärre roll i spelningen då dom behövde ett capo för att dom hade tappat bort det i Holland, påstod dom (ja man kan ju lätt tappa bort saker där). Jag verkade va den enda nörden i publiken som gick omkring med en sån pryl på mig så det var självklart dom fick låna. Fick man hänga på och dricka backstage öl då, som tack? Nä! Jävla snåljåpar!
Här kommer i alla fall deras 8.40min. epos Goin’ Against Your Mind i det tempot som den SKA gå i.

Hu vad svårt det var att välja låt ikväll. Sen är jag också. Skulle göra det igår men blev för trött. Kom hem idag efter jobbet och somnade. Va fan är det med mig??? Är det här ålderns lott? Hem och sova eftermiddagslur?! Fast ungdomsdragen finns ju faktiskt fortfarande här i form av tomma fickor och ett smärre alkoholintag varje dag. fast det kanske också är ett ålderstecken? Att åka hem och dricka en två-tre “anständiga” glas vin varje kväll? Ska fan börja röka gula Blend om det håller i sig!

Jag är också av den åsikten att jag vill lägga upp saker här som:
#1. Har snurrat i skallen den senaste tiden och färgat min vardag.
#2. Bara betyder mycket för mig och räknas av mig som en av världens bästa låtar.
#3. Nått nytt eller lite okänt jag tycker är bra som jag tror andra kanske vill höra.
#4. Dumma barn.

Den här veckan har inte så mycket mycket musik snurrat i mitt huvud förutom Svart Bröllop, vilket känns för knegigt att lägga upp för mig just nu, eller Lip Service remixen jag jobbar på och den är ju inte färdig och även om den var färdig skulle kanske den också kännas knegig.
Men vi har dratt igång en diskussion om att byta replokal i bandet och det har fått mig att bli lite nostalgisk då jag skaffade den med mitt förra band med det smått otroliga namnet Trucker Cleavage. Så jag funtade på att lägga ut nån låt med Trucker bara som en liten hyllning eller gravöl, men jag pallade inte så det får vänta.
Däremot var den här låten det enda som kom upp i mitt huvud när jag satte mig ner och mediterade över detta problem.
Musikhistoriens största läspare tillsammans med grungevågens urmammothar.

Jag noterade här för ett tag sedan att det inte ligger en enda jävla Velvet låt uppe på den här sidan. Skäms på er! Det verkar ju finnas en och annan här som lätt skulle skriva in dom på sitt CV. Andreas t.ex. som gillar begreppet “att ta sand till stranden”. Här kommer jag med en näve av min favorit sand.
Från boxen Peel Slowly and See, extraspår från White Light/White Heat. En fantastisk box som jag köpte för halva priset när jag jobbade i skivavdelningen på Åhléns i Visby 1999. Det var skitbra att jobba där, eftersom det jobbade en snubbe där som hade stånkat på i 15 år och gjort och beställt som han ville, och när han slutade (eftersom han fick för sig att han var lysrörsallergiker) så sa chefen att allt som han “sparat” på lagret (hundratals skivor utan omslag etc.) och allt som han beställt in men som inte fanns i Åhléns säljlistor skulle bort. “Ta vad du vill av det på lagret och sätt halva priset på det ute i affären”. Gött! Vissa grejer kunde man ju ge en liten törn också så blev det ännu billigare. Hur som helst så släpade jag hem en jättekasse med ej kompletta CD-skivor och satte halva priset till höger och vänster och köpte det själv. Bl.a. den här boxen.
Låten i sig är ett litet episkt mirakel som börjar som en naiv barnramsa och slutar med ett leviterande kärlekslöfte. Jag älskar den här låten och blev glatt överraskad när den dök upp i filmen “Juno” som kom för nått år sen (eller vad det va).
Den är som massage för själen. Så sätt på den högt och lyssna intensivt, för det är den värd!
Ha ännu en bra helg!

Jag är arg ikväll. Jag har känt mig arg i några dar nu, men aldrig tillräckligt. När man va ung så var man arg så jävla ofta och mycket, men det här jävla landet och livet säger åt en att ta det lugnt hela tiden. Men ikväll är jag arg. Arg för att jag känner mig pressad att ta ställning mot saker jag tycker om och gå med på att världen ska va på ett sätt som jag aldrig har velat att den ska va. Vem är jag? En subkultur? En gammal gubbe på 29 år? En loser? Aldrig! Är jag en svart vas på ett vitt bord i ett vitt rum eller en vit vas på ett vitt bord i ett vitt rum? Inget. Jag är inget av det! Jag svamlar förmodligen, men det skiter jag i, för jag är arg. Jag säger som Jocke. IKE: Världen är vad du vill att den ska va.

Det pågår en liten diskussion om den nya hyllningsplattan till Olle Ljungström på grann-sajten Kollaps! och jag tänkte att jag skulle dra in den här också.
Jag råkar va en av dom som tycker att Olle Ljungström är en helt fantastisk låtskrivare och att han inte gjort ett enda dåligt album. Hyllningsskivan däremot verkar riktigt såsig. Bo Sundström!?!?! Uno Svenningsson?!?!?! Nää… Jocke Berg kommer nätt och jämt undan med att han, ja, förmodligen är just Jocke Berg.
Det var svårt att välja låt, men det får bli den här fina låten från senaste plattan Syntheziser.

Jag fick höra ett hemskt rykte häromdagen. Mew har splittrats!
Det var Lasse som berättade att han hade träffat en dansk musik-knegare och fått höra nyheten.
Tydligen är det inte definitivt och som sagt än bara ett rykte, men det skär lite i själen ändå.
Mew har, enligt mig, gjort två av Skandinaviens absolut bästa album: “Frengers” och “Mew and the Glass-Handed Kites” och kanske en av historiens pampigaste låtar i “Comforting Sounds”.
Mew har varit på väg att spela in en uppföljare till Mew and the Glass-Handed Kites rätt länge nu och det skulle verkligen va så jävla trist om den inte fick se dagens ljus.
Jag har sett dom live en två-tre gånger och dom har varit riktigt bra då också. Dom förgyllde Andreas och Louise bröllop både vid vigseln och senare när vi taffligt spelade en version av Comforting Sounds med husbandet. Fast jag spelade som en kratta och vi inte hade instrumenteringen som låten kanske egentligen behöver så bölade jag som en fontän under hela introt, rent av kanske hela låten t.o.m.
Den här låten bölade jag också friskt till på deras gig på Fryshuset för några år sedan.
Och för er som inte känner till så tipsar jag att kolla upp resten. Man kan ju börja med dom två Andreas har lagt upp här innan mig.
Men som sagt…vi hoppas att det bara är ett illasinnat rykte!

Det har inte lyssnats så där jättemycket musik för min del dom senaste två-tre veckorna. För mycket annat att göra och tänka på och då har liksom äventyrslystnaden trängts undan. Men när det har lyssnats så har det varit i dansmusikens tecken (fortfarande).
Så det enda jag kan posta den här veckan råkar faktiskt vara samma artist som förra veckan, men här med Dizzee Rascal.
Orkar faktiskt inte säga mer än så.
Nu ska jag ta ett glas vin och kanske spela lite Nintendo 8-Bitars.
Hej.

Vi hade “releasefest” i onsdags för vår nya singel på Andreas klubb på KGB. Lekledare Andreas hade så klart tänkt sig att det skulle hållas en “DJ BATTLE CONTEST” (läses med tuff filmtrailerröst) mellan banden Lip Service och Eas/Svart Bröllop. Det hade jag inte fattat. Jag trodde jag skulle stå och bara spela lite låtar med dom andra inblandade så jag hade bara med mig min iPod. Svårt att göra sköna mixar då. Men jag får stolt säga att jag ändå lyckades smörja min motståndare Andreas Jismarks ansikte i smutsen.
Tyvärr gjorde jag senare det ultimata felsteget att tro att dom tre sista sörjande syntarna kunde tänka sig att digga Diana Ross. Helt oförlåtligt tydligen. Förlåt för det.
Men Tom Nevilles remix på Calvin Harris “Acceptable in the 80’s” gick jävligt bra hem i början, och håll med om att man känner lite för att gå ut och dansragga på nån åttiotalist.