Ja… jag vet. Den här låten har varit med tidigare. Men jag märkte inte det förrän jag hade skrivit färdigt och nu orkar jag inte skriva nytt. Jag har tydligen själv haft med Brian Jonestown Massacre tidigare också, så det blev extremt fantasilöst det här.
Vad konstigt man beter sig ibland… Här har vi ett band, Brian Jonestown Massacre, som jag är ganska så väl bekant med. Jag har lyssnat på dem en hel del, sett Digg ett par gånger och sett dem live. Man kan säga att jag håller dem högt men jag är inget die hard fan. För tio minuter sen satt jag och jobbade med musik i lurarna. Tänkte på jobbsaker som man gör när man jobbar, typ kan vi bocka av det här ur att-göra-listan i Excel eller behöver det dubbelkollas en gång till. Och så bli jag plötsligt tårögd. Är det den fina Excel-strukturen som berört mig, tänker jag. Nej. Det är den fin-fina musiken i lurarna som jag hört massor av gånger tidigare, men kanske aldrig riktigt varit i rätt sinnestämning för. Brian Jonestown Massacre har plötsligt gått från bra till fantastiska.
Kände mig lite villrådig till vad jag skulle lägga upp idag. Jag har till slut bestämt mig för att kontra Göran och slänga in en Moloko-låt som jag gillar mycket. Tyvärr lider den lite av dansmusiksjukan. Den som gör att en del låtar verkar fastna i vinkelvolten och rulla på i några minuter för mycket, men den första halvan är ju så cool!
Hade en chans att se Róisín Murphy på Melt i somras. Gjorde det dock inte. Var det dumt? Hur låter hon själv? Någon som vet?
Det som snurrat här hemma den här veckan kanske är lite för impressionistiskt för Veckans, men det skiter jag i, som vi brukar säga. Tre Krautplattor har landat i min postlåda. “Ralf & Florian” med Kraftwerk, ExMagmas två album på en nätt CD och - ÄNTLIGEN - Wolfgang Dauner’s första album med Et Cetera. Flummigt så det rufsar i skägget!
Som Kai mycket riktigt redan påpekat var Spiritualized i måndags en succé. “Vilket konsertår ändå” tänkte jag glatt när jag vaknat upp på tisdagförmiddagen efter en orimligt våt måndag. Sedan slog det mig vilka byggstenar jag byggt mitt konserttorn med 2008: The Jesus and Mary Chain. My Bloody Valentine. Spiritualized. Inte direkt färskpotatis, om ni ursäktar ordaleken. Men vad fasen. Det är ändå tre av mina topp-tio-favoriter genom tiderna. Så jag tycker nog att jag kan hålla huvudet högt.
Nu bjuder jag på den akustiska (och i min bok avsevärt mycket bättre) versionen av Baby I’m Just a Fool. Det är grejer det!
t.A.t.U…. Jag har sen jag hörde deras första magnifika skivor haft drömmen att få se dem på typ Arvikas största scen omgärdade av stora röda flaggor, ett historiskt ryskt bildspel utan dess like, en sjujävvla ljusshow med bomber och granater och en herrans volym på musiken. Då skulle de för första gången bli det de borde ha varit.
I måndags (av alla dagar) var jag på konsert. Spiritualized. Fan va bra det var. Jag hade inte skyhöga förväntningar eftersom Jasons produktioner har varit lite svajiga de senaste åren. Senaste skivan som ni har hört ett par låtar av här är förvisso riktigt trevlig men inget i jämförelse av de första plattorna. En tidig skiva är cd-singeln Smile som har en fantastisk baksida, nämligen Sway. Här är en tidig demo av den låten under namnet Didgeridoo.
Man kan hålla av Frank Sinatra av många anledningar. Somliga dyrkar honom som the duke of cool i legendarisk Rat pack-smoking, andra som den åldrande swinghärskaren.
Personligen gillar jag the wisecracking, fingersnapping Sinatra. Också.
Men det som gör att jag älskar honom – och då menar jag älskar honom – är hans ömma sida. Den sårade, lämnade Sinatra med huvudet mot bardisken och de filterlösa cigaretterna som enda sällskap.
”In the wee small hours” dök upp inte långt efter Sinatras blodiga och extremt offentliga separation från Ava Gardner. En midnattsblå samling sånger om att älska och förlora.
En delikat arrangerad låtbukett om ensamhet och längtan.
Sinatra sjunger varenda sång som vore de ord han helst av allt skulle vilja viska i örat på henne. Hon som gick. Tonen och anslaget är plågsamt uppriktigt, men aldrig svart. Det finns alltid åtminstone en stjärna på himlen som fortfarande blinkar. Ett hopp som aldrig slocknar. Och det är det som gör att jag återvänt till den här skivan i snart 15 års tid. Man kan kalla det bitterljuvt. Rent av smärtsamt.
Jag säger det är smärtsamt vackert.
Och skulle jag någon gång, med ett laddat vapen mot huvudet, tvingas lista mina tio favoritalbum genom alla tider så är ”In the wee small hours” tveklöst med någonstans mellan plats sju och tio.
Då jag blivit tvungen att byta arbetsplats med en massa tråkia restrektioner som följd, så får jag lägga upp min veckans hemifrån. Har inte så mycket att säga om denna, fast jag är förvånad att detta band inte tidigare ligger här.. kan kanske bero på att det är bara jag som gillar dem?
Så sjukt vackert det här är . Avigt , harmoniskt, trasigt, polerat. Jag får alltid en liten tår i ögat när stråkarna kommer in vid 1,33. Precis som juryn fick alldeles nyss när killen från Malta sjöng “Lyssna till ditt hjärta”………